Last day in paradise!

Operation stek har påbörjats! Klockan är tio på förmiddagen och solen börjar inta relevant position för ändamålet. Dagens uppgift är att säkra en solbränna som inte försvinner innan nästa februari, omöjligt är inte ett alternativ. Förutsättningarna kunde vara bättre då hela ansiktet i princip är fläckigt efter segelturen och hade behövt ett par veckor till att återhämta sig efter denna strapats, men inga kompromisser är som bekant tillåtna när det gäller krig, kärlek och karibisk solbränna (de tre K:na).

I förrgår skrevs musikhistoria, de två hitlåtar som kommer bli CCD's genombrott och kassako för de närmaste femtio åren spelades in på rum 21 på Friendship Bay Hotel en regnig kväll i slutet av mars nollnio, featuring Kyron, taxi-Chris, John Irish och möjligtvis även kock-Oskar som befann sig i rummet vid tillfället och bevittnade underverket. Vi har mer än en timmas inspelat material som vid hemkomst ska redigeras och kortas ned till mellan tumme och pekfinger tio minuter. Ej heller här är missmod och uppgivenhet ett alternativ.

Bilden ovan, förresten, är ett reseminne från Mayreau med en av de galna trumpojkarna mitt i bild och en av de engelska damerna från Garys båt till höger. Det svängde naturligtvis helt galet.

Idag ska även operation souvenirjakt nå sin kulmen, alla lösa föremål ligger risigt till, allt som är möjligt att rymmas i en resväska ombedes förbereda sig för att byta vistelseort till en något kallare plats på moder jord. Ska försöka få med mig Steve. Han är mycket behändig att packa med sig när det gäller att bära högtalare och rigga ljud. Han kommer digga Sverige.

Sista veckan

Här är en pittoresk bild från en gourmetbutik i Clifton på Union Island. Älskar att gå runt och leta bland exotiska varor och kanske även köpa med souvenirer hem. Även när man letar runt bland kyldiskarna och hittar delikatesser med produktnamn som "Rökta Sardeller" vet man att man är i söderhavet. Hurra för import!

För övrigt, priser är värt att notera än en gång. Man kan få tag på marabouchoklad, men man får lägga en femtiolapp per kaka. Och apelsinjuice, flingor och läsk är också tokdyrt, en liter juice kostar runt fyrtio kronor. Jag längtar till Willys redan nu.

Det ska faktiskt bli skönt att komma hem, att inreda lägenheten ska bli roligt. Det första som ska köpas är kyl och frys, vilket är riktigt billigt på blocket, om man vill ha de höga vita skåpen och inte bryr sig om att köpa flashiga varianter i rostfritt stål eller aluminium. Köket i sig måste göras något åt, men jag ska försöka tjäna in lite pengar först.

När dollarn är uppe i tolv-tretton kronor är det dags att köpa kök.

En hel del gigs är bokade, vilket är trevligt. USA ser ut att vara på tapeten 26 maj - 10 juni dessutom. Förutom att jag missar Malins student och födelsedag.

Har laddat hem Nuendo och ska försöka få igång mitt ljudkort. Kyron väntar på att spela in lite freestyle på våra låtar, vilket bör hinnas med innan vi åker härifrån.

Sailing, bigtime

Tre grabbar och en fransman hittade efter fem dagar hem till Bequia välbehållna, vindpinade och solbrända. Undertecknad har en vacker, kolabrun färg med doft av nöt, dock endast fläckvis eftersom allt förmodligen kommer ha flagnat bort innan hemkomst. Dock är detta ytterligare ett äventyr att lägga till berättelser för eventuella barnbarn. Som alltid träffar man intressanta karaktärer, likt mannen på bilden ovan, som kallas Lördag och har en taxibåt med svensk flagga på. Överlycklig blev han, när han träffade människor av samma härkomst, och bjöd oss på fest och ville sälja fisk i ett och samma andetag.

Hemkomsten förresten, RyanAir landar på Säve på fredag klockan 22.00 med ett svenskt band ombord, och de eventuella västindianer vi lyckas smuggla med oss i väskorna.

Seglingen hem till Bequia var en upplevelse. Ganska hög sjö för landkrabbor som oss. Då toaletten på båten var mer eller mindre ur funktion eftersom ventilen låg under vatten (toaletten använder saltvatten och riskerar att svämma över om man använder den under färd med upprört hav) var det i det närmaste raketforskning att försöka kissa ombord. Om man försökte göra det i havet var det av intresse att undvika livbåten och även sina egna kläder samt försöka klamra sig fast vid båten med båda benen och minst en hand.

Snorkla på Tobago Cays är alltid en hit. Du hinner knappt komma i vattnet innan du närapå slår huvudet i en sköldpadda, vilka simmar runt som det vore den mest naturliga sak i världen. Vattnet har samma färg som i reseguiderna, och i korallreven finns alla möjliga märkliga fiskar och färger, krabbor och sjöstjärnor, bläckfiskar och stingrockor. Önskar man hade haft en undervattenskamera. Det häftigaste är ändå sköldpaddorna, eftersom de är rätt stora. Genom snorkelglaset ser de dessutom ut att vara minst två meter långa.

Vårt sällskap på segelturen var en fransman som kockarna Staffan och Patrik kallar för Fritzl i syfte att skrämma upp Jocke lite, men i själva verket var han väldigt harmlös och väldigt snäll och före detta VD för ett mjukvaruföretag. Troligtvis har han levt ensam lite för länge och blev aningen sentimental när han drack rödvin och lyssnade på vacker musik, en av kvällarna grät han en skvätt när vi spelade Cornelis för honom, men i övrigt var han en duktig och pålitlig kapten och vi lärde oss lite franska och segling på kuppen. Och hur man gör sandwich med äggröra och lök.

Söndagens gig

Lördagen avslutades med att undertecknad somnade på flaket på en golfbil på väg till Friendship Bay, slog i huvudet någonstans under färdens gång och vaknade med spräckt ögonbryn i en solstol på stranden och tyckte egentligen att livet var ganska härligt emellanåt.

På söndagen badade jag på förmiddagen utanför Devils efter ett mikrofonstativ någon kastat i vattnet, jag lyckades givetvis sätta en sjöborre rakt i vänsterfoten och började långsamt ana ett scenario med en veckas haltande och hobbykirurgiska experiment.

Kyron dök upp utvilad på Jacks för det sista giget där han egentligen inte alls skulle medverkat, men liknande detaljer spelar ingen större roll i Karibien. Det var väldigt mycket folk denna gång, och jag vet inte riktigt vad killen går på, eller hur han orkar sjunga så länge utan minsta vila, men han hoppar runt med en energi som skulle få en duracellkanin att byta leverantör. Låten i filmen ovan är en improvisation med en refräng som jammades fram under kvällen på Mayreau med trumpojkarna. Lite tveksam filmning, mest Kyrons mage av nån jäkla anledning, men det beror på att kameramannen försöker spela bas samtidigt.

Söndagen avslutades med att bandet och Kyron blev bjudna på en middag av en nöjd Margit, så hela styrkan åkte över till Devils och käkade trerätters. Efter maten rev vi ut virveltrumma och hi-hat ur förrådet och satte oss och jammade lite vid bryggan. Bland annat lärde vi Kyron första versen på "Brev från kolonien", vilket faktiskt gick över förväntan. Ljudklipp finns. Polisen anslöt sig och levererade några oförglömliga versioner av Let it be, varav några även där finns inspelade. Carinas hund dansade mellan borden och välte ut ett tequilaglas vilket jag lyckades sätta högerfoten på, så jag återvände framåt morgonen till hotellet med en glasbit i ena foten och en sjöborre i den andra.

Jag fick lite lämpliga tips under dagen för lämpligt handhavande vad gäller avlägsnandet av tidigare nämnda sjöborre, och det alltjämt mest återkommande var att kissa på foten. Vilket verkade helgalet till en början, men efter en stund kom jag på att jag läst om någon liknande historia. Dock lät jag bli att praktisera det under dagen, men vid hemkomst till hotellet var det fullt naturligt att låta Christofer skvätta lite på den angripna foten då han ändå stod och kissade i en av rabatterna vid sidan av gångvägen upp till huvudbyggnaden. Jocke var inte sen att hjälpa till, och när även jag anslöt mig till triofontänen tänds en liten ficklampa bakom oss, vilket visade sig vara den gamle nattvakten som skulle kontrollera vad som försiggick. Jag skulle definitivt vilja läsa hans dagbok.

Mobilen hittade hem!

Semestern har börjat! Har otroligt mycket bilder och filmer att lägga upp just nu, för mobilen har nämligen hittat tillbaks - mannen på filmen ovan hittade den obevakad på ett bord och skulle visa mig att saker och ting blir stulna om man inte passar sig. Egentligen borde jag hälla klipulver innan för skjortan på honom, men samtidigt är det grymt att telefonen är tillbaks.

Ville slänga upp den här filmen på bloggen mest för att jag gillar symboliken i den. Det är en konst att hålla humöret uppe, speciellt åt saker som knappt ens är roliga, till exempel att sätta en stackars närsynt servitör på en barstol med en gitarr i näven och se vad som händer. Cherry garvar så fönsterrutorna nästan går av på mitten, och det trots att de stackarna jobbar på samma restaurang sex dagar i veckan, oftast tio timmar om dagen för en ynklig lön och egentligen borde vara otroligt trötta på varandra dygnet runt. Imponerande.

Sista gigen var väldigt roliga, vi anlitade Kyron, karibiska idolvinnaren, för att lira ett gig med oss på lördagen på Devils Table. Emellertid dök han upp redan på Jacks på det akustiska giget under dagen, drack en massa allt möjligt och sjöng tills grannarna ringde och klagade flera gånger om. Det var inte särskilt mycket folk på Jacks, bandet var nästan fler än publiken och hade tveklöst mycket roligare, vilket var en lyckad uppladdning för lördagskvällens final. Trodde vi. Kyron slocknade på en soffa innan giget, det svenska bandet skålade i mjölk och rysk dynamit och spelade i dubbelt tempo utan finess och eftertanke med inställningen att om alla hoppar kanske åtminstone någon stackare landar med rätt sida upp. Förmodligen ett av de bästa gigen. Speciellt avslutningen. Vi har en lokal polisman på ön som håller ordning på oss, en liten kompakt man med revolverhölster, nätbrynja, svart pikeskjorta, batong och en liten keps som det står "POLICE" på. Sista låten, Let it be, framfördes med polisen på sång, jag på trummor, Christofer på synnerligen ostämd bas och Jocke var överallt samtidigt. Polisen fick upp ångan, och ville inte sluta när vi andra gjorde det. Jag fångade hans stämma på inspelningen nedan:

Snart semester

Här ser ni en bild från katamaranen, till höger är kapten Garys fru Leah, till vänster är nån lokal idiot som hängde med oss från Mayreau som vi liksom aldrig riktigt blev av med. Utflykten till Tobago Cays, hursomhelst, startade på Mayreau där vi träffade några av Garys vänner på stranden (efter att jag gick vilse i skogen). Resan dit var fylld av lyckorus (det är inte varje dag chansen erbjuds att få gratisskjuts på en tiomiljonersbåt runt i Karibien...) och kvällen bjöd likväl på överraskningar. Väl på stranden i Saltwhistle Bay började vi lira lite av våra låtar, och som från ingenstans kom ett gäng trumpojkar med mongobongos av olika storlek och släppte loss till våra späda svenska visor. Det finns ett gäng filmklipp på spektaklet, och med risk att plagiera herr Norberg, men det lät ungefär som något liknande följande:

- (Bigtime Band) "yooou can daaaaance, yooou can"

- (Tio galna västindianer) "BOMBOMBADABÅNGKRASCHBOFFBOFFBAFF"

- (Bigtime Band) "jaaaive, having the time of your liiife"

- (Tio galna västindianer) "BADABASHBAFFKRASCHBOFFBOFFBOMBOM"

- (Bigtime Band) "ooooh, see that giiirl"

- (Tretton galna västindianer och kapten Gary) "BADOMBOMBOMBOFF"
- (Bigtime Band) "watch that sceeeene"

- (Västindianer, Gary och Leah) "RADABOMBOMDOFFDOFF"

och så vidare. Till slut hade vi lirat hela kvällen, gjort tio nya låtar med stämmor i refrängerna och karibisk freestyle i verserna. Till alla kulturtanter som pratar vitt och brett och vackert om möten mellan olika etniska kulturella grupper, det här skulle ni sett. Trumpojkarna hittade på något brutalt karibiskt groove och jammade på det, vi hittade på en refräng och de freestylade på textrader som vi sjöng. En av de roligaste musikupplevelserna någonsin.

Det ser även ut som om det blir en segeltur till. Kanadensaren var på giget igår och sade åt oss att åka från Bequia på tisdag morgon klockan tidigt. Medtag vin, mat, gitarr och badbyxor. Aight.

I kväll lirar vi med Kyron, karibiska idolvinnaren, och på söndag gör vi vår sista arbetsdag. Faktiskt. I onsdag hade vi möte, och vi förhandlade fram en månad mindre vistelse men två veckors semester. Vilket gör att vi åker hem den 2:a och är i Sverige den 3:e.

Tyvärr blir det ganska få nya bilder från de här veckorna, för min mobil stals i går kväll, den låg obevakad på Jack's Bar. Svenska simkortet är kvar, så jag byter inte nummer, men jag kommer behöva era nummer igen, mina vänner. Trist nog försvann en hel del bilder som jag inte hunnit lägga över till datorn, och alla gamla inspelningar med låtideer och liknande. Kanske dags att skaffa iphone? Ohde, gör ett bra pris.

Någon som har bra namnförslag till herr Ohdes nyfödda lilla mästerverk? Carl-Johan är på förslag. Jag tänker mig något i stil med Tommy Lee Ohde, James Gestapo, Howlin Lill-Matte Ohde, Ringo Noel Pete Townshend Ohde, eller bara Killer, kort och gott. Jag menar, grabben ska ju bli rockstjärna, liksom.

I förrgår vaknade jag på morgonen och trampade så när på Jocke som sov på golvet, fick se en något sömnig kapten Gary som sov bredvid Christofer med ytterkläder på. Gary vaknade relativt panikslagen över att Leah var hårigare än beräknat och blev i nyvakenhetens ljuvliga villfarelse medveten om sitt viktiga möte med kunder vid arla morgonstund. Efter några samtal, bland annat med en mycket upprörd Leah (varvid Gary simulerade ytterst dålig täckning och var tyst i tjugo sekunder och därefter lade på) fick vi styrt upp en Gideon-taxi som tog stackars kaptenen till hamnen för att ta tag i saker och ting.

I går vaknade jag av att polisen knackade på dörren klockan 04.00, med engelsk dialekt. Det var Gary igen, som undrade om vi sov. Den där är inte klok.

Tobago Cays

Vi har varit på den mest underbara tvådagarsemestern hittills, det var absolut värt hela resan. Jag är ytterst tveksam om ens Rudolfs tyska dans slår den här utflykten. Vi åkte med katamaranen Jade of Tortola till Mayreau, Tobago Cays och Union Island. Hemresa var med åbäket ni ser ovan, vilket är en blandras av haj och propellerplan. Helt tomma flygplatser på både Union och Bequia när vi flög, naturlig orsak. Samtliga karibiska flygbolag ligger förmodligen och gömmer sig någonstans när det här monstret är ute i luften.

Första kvällen på Mayreau var underbar, jag ska redogöra för den när jag har mer tid. Jag försökte ta mig runt ön och gick längs sandstranden som omgärdar hela ön i tron att ön inte var särskilt stor och att man gick runt den på en halvtimme. Yeah, right. Jag var ute i två timmar, snubblade på en fisk, hukade under grenar i skogen när stranden blev oframkomlig, såg en stor spindel i ett träd, kan även varit en krabba, sprang handlöst och skrämde vettet ur en livsfarlig ödla, kan även varit en get, varvid jag bestämde mig för att vända om. Mörkret smög sig på mig likt en hungrig varg på ett oskyldigt... måste dra. Vi ska äta med en galen fransman som lovat ta med oss på en segeltur på måndag, uppdaterar snart.

Moneymakers

När vi lirade på Jack's på lördagen var den en hel del gäster som verkade uppskatta vår musik. Vid dylika tillfällen brukar vi ta för vana att lägga ut en liten hatt som man kan lägga pengar i, för att ge uppskattningen ytterligare en dimension. Den ytterst hängivne restaurangbesökaren som lade en amerikansk tjugodollarsedel verkade dessvärre inte uppfatta den relativt tydliga fingervisningen, utan han hittade ett eget ställe att lägga pengarna på. I högtalaren. Sedeln försvann djupt ner i innandömet på monitorlådan, varvid vi skruvade isär den helt och hållet, vilket tog en bra stund. På bilden ser vi Simple (han kallas så) som gärna ville hjälpa till. Han fick sjunga lite Marley med oss som tack för hjälpen (med andra ord ingen hittelön. Svenskar är snåla, särskilt om undertecknad räknas till tidigare nämnd grupp människor.)

En hel del har hänt sedan sist jag skrev. Bland annat är hela laptopen ominstallerad efter ett ganska elakt virus som tog över samtliga internetfunktioner. Viruset gav sig till känna kort efter att Jahrett som står i baren på Moskito lånat datorn för en stunds vuxenunderhållning på särdeles tvivelaktiga sidor, vilket naturligtvis inte har något samband.

Min nya hobby är att gå upp tidigt och se olika delar av ön. Vilket leder till skoskav och solbränna och roliga minnen. Sprickor i foten får man också, vilket skapar behov av en fotfil eller två. Då mina engelskakunskaper sträcker sig ungefär dit, och damen i snabbköpet inte förstod hälften, medförde dåligt tålamod ett besök på den lokala järnaffären medförande inköp av sandpapper modell sjukt grovt för behandling av förhårdnad häl. Funkar utmärkt.

En försenad födelsedagspresent kom häromdagen, uthämtad i tullen mitt i Port Elizabeth (granne med immigrationsverket, vår käre ovän Lewis som ville slänga ut oss ur landet har mot alla odds faktiskt börjat hälsa på mig) under granskning av två bistra tulltjänstemän, varav en kvinna, som tydligt lättade upp när jag försökte bjuda dem på svenskt knäckebröd och Kavli mildost på tub. Sjukt roliga presenter. Jag försöker gömma svenska flaggor överallt, två syns tydligt i baren på Jack's, dock osäker på om någon i personalen upptäckt dem än.

Noterat är även en dialog på Skype mellan Carlos och Lindy idag. Carlos fick temporär tunghäfta och glömde hälften av alla svenska ord han lärt sig, men lyckades ändå få fram "Tjena brorsan" "käften", "läget" och ett ord för det kvinnliga könsorganet som censureras just för tillfället av det faktum att mormor kommer få denna text i utskriven form.

Minns ni filmen på bloggen från begravningen där en lokal musiker sjunger Enrique Eglesias med en sällan skådad inlevelse? Jag införskaffade i ett svagt ögonblick hans cd med lokala sånger, och intressant är att en av låtarna, Only on Bequia, är liveinspelad på förra årets bluesfestival med Robert Wells på piano. Låten finns på youtube, dock ej med Wells, men live på Coco's på gitarr och djembe. Älskar killen. Jag har mött honom tre gånger, och varje gång har han spelat Hero för mig med fel refrängackord på en sliten gitarr förmodligen för att jag ska bli imponerad över att han kan lira europeisk musik. (Det låter naturligtvis lika illa när tre vita killar från Sverige sitter och försöker spela reggae för lokalborna. Jag ska importera karibiska musiker till Göteborgskalaset och försöka få dem att lira Nationalteatern.)

Snart läggdags. Morgondagen bjuder på resa till Tobago Cays, hemresa i skrivande stund ej planerad. Bilder på sköldpaddor utlovas. Och ödlor och flodhästar, i mån av utbud.

Kvalitetstid

Skön dag på stranden. Som ni ser ovan är låren fortfarande vita, men delar av dem har fått färg. Det är fortfarande ingen bränna som jag tror skulle stå sig i den beryktade vadslagningen med Linn, i synnerhet inte när det nu börjar bli hyfsad värme i Valencia, men det är på god väg.

På kvällen hade vi trevlig middag hemma hos David Maxwell och hans Simone. Simone tog med mig till en liten stuga i skogen nere vid bergskanten för att lämna bananbröd till en fransk gumma, åttiotvå bast och konstnär. Hela huset var inrett i tjugotalsstil, med tubkikare och modellbåtar, kistor att förvara kläder i snarare än garderober, gamla franska böcker med sedan länge gulnade sidor (och en tysk, som handlade om Hundertwasser Haus), en och annan höna sprang även omkring. I området finns även enligt uppgift en apa som brukar besöka ibland, tyvärr har den dessutom den dåliga vanan att besöka barnfamiljer och göra saker med sin kropp av sexuell karaktär framför barnen, något som en frisk apa inte vanligtvis gör. Jag skrattade av artighet då jag trodde det var ett makabert skämt, men det var tydligen allvar. Hm. Gumman berättade även om sitt barnbarn som spelar trummor och bor i Montpellier, "zey play 'evy metal, it's 'orrible" med stolthet i rösten.

Anteckning 1: undertecknad har lyckats med konststycket att försöka skälla ut Jocke för att ha gjort slut på schampoo som i själva verket läckt ut i hela necessären, använt hans raklödder och i den lokala affären kläckt kommentaren "ni behöver köpa tandkräm, va?".

De snåla generna är åtminstone kvar. Tror vi att de kommer från mormor? Är inte säker på att det är särskilt genetiskt, tror mer på virus eller hjärnskada.

Ny mango på gång idag. Servetter finns.

Anteckning två: kampen för att lära lokalbor svenska fortsätter. Carlos, kock på Mosquito, får användbara fraser från två olika håll, de svenska kockarna och det svenska bandet. Vilket innebär att han till slut får rätt mycket att hålla reda på, men det går alltid utmärkt att gissa en fras och hoppas att den inte är för anstötlig. Följande dialog utspelade sig vid lunchtid igår mellan mig och Carlos, med en road allmänhet runt oss:

- Tjena brorsan!
- Bra!
- God pasta idag?
- Håll käften!

Hamnade i en intressant diskussion igår med några amerikaner om Sveriges kungahus och deltagande i krig genom historien. Engelskan blir bättre för var dag, men ibland ger man sig in i diskussioner det är väldigt svårt att trassla sig ur. Som till exempel när undertecknad försökte förklara historien bakom Gustav II Adolf, att Karl XII kanske dog av en knapp och att det finns en teori om hur han drog ut alla sina tänder för att undvika sexuellt överförbara sjukdomar, att Ludvig XIII i princip skapade perukmodet för att hans hårväxt inte längre var så stark och att Gustav V hade en homosexuell älskare som staten tystade via koncentrationsläger och att denne älskare i själva verket var Johnny Bode. I slutet blev det svettigt, och jag förbannade mig själv att varken far, Sofia eller herr Ohde, som hade gjort sig alldeles utmärkt i en diskussion av ovanstående karaktär, var där för att hjälpa oss reda ut saker och ting.

Operation mango

Världens mest underbara New Yorkare har åkt hem, Dwight and Nicole från Brooklyn, som vi lirat med under Bequia Rocks. På bilden ovan syns Nicole och David Maxwell, bluespianisten som också var med på ett hörn. Alla var uppe och lirade, Jocke spelade trummor, jag spelade en hel låt på den grove strängen på jazzbasen genom att stämma den på olika märkliga sätt så att dissonanserna fick vinglasen på Devils Table att hoppa ned från borden. Stundtals riktigt skumma freeform-jamsessions, vilket fick vår kära Carina på hotellet att fråga Dwight om det inte gick att köra lite mer lyssningsbara partylåtar istället?

Hade en riktigt skön stund på morgonen idag. Satt tidigt på morgonen nere vid stranden och åt mango med kniv och gaffel och ingen tallrik. Till slut var det mango över hela mig. Ni som har varit med när jag äter milkshake eller mjukglass har förmodligen bilden klar och tydlig.

Ska äta middag nere vid Lower Bay med Maxwell och hans kvinna idag. De åker på torsdag.

För övrigt gjorde havet uppror i förrgår och igår. Hela västsidan av ön fick rejält stora vågor, bryggan vid Jack's Bar är delvis förstörd och båtarna kunde inte lägga till vid hamnen i Port Elizabeth. Det var aldrig läge att bada, även om jag fick en rejäl dusch när jag var ute på bryggan och försökte få en snygg bild när vågorna slog över piren. Mobilen fungerar dock än.

Backgammon

Bilden ovan visar Yellow, bartender på Jack's bar, och vår Chris som nyss utkämpat ett synnerligen krävande och svettigt parti Backgammon. Yellow förlorade, och Christofer vann... 32 glas rum punch. (De slog tärning om antalet). Jag vill minnas att han orkade tre innan han började bli väldigt konstig och inte riktigt kunde prata rent. Vi konstaterade att det förmodligen beror på glädjechock för vinsten. För övrigt säger Noah, lillkillen, att jag suger på backgammon, vilket också är helt sant. Men däremot är jag en gud på domino. Det är inte tomt skryt om jag någon gång i livet hävdar att jag fullkomligt sopade banan med tre västindianer en blåsig kväll på Bequia. Tvivlare undanbedes vänligt men bestämt.

Spelade även fotboll med några lokala stjärnor på stranden vid Friendship bay idag. Nickade en del och har sand i hela nyllet. Vrickade i princip alla fötter. Men det var sjukt kul.

Fick just en rapport från grabbarna när de i detta nu sitter och lirar backgammon på Moskito Bar på hotellet. Christofer är inne i ett visst flyt och vann enligt uppgift sextiofyra chipspåsar. Det kommer inte vara fysiskt möjligt för honom att komma in genom dörren på det lilla hemmabygget till flygplan vi ska åka till Barbados med på vägen hem.

Vi ska lira med en duo från New York imorgon. Det var tänkt att vi skulle repa idag, men de har tydligen fastnat på vägen någonstans. Jamsessions är alltid underskattade...

Jaga svans

Det finns åtskilliga original på ön, både svenska och inhemska. Ibland är det svårt att gå oantastad på ön, trots att man inte är av det andra könet. I mitt fall kommer lokala grabbar fram till mig och sjunger soca och reggae i näsan på mig som jag ska lära mig och repa in. Och de flesta tycker det ger bäst effekt om man sjunger på mindre än två centimeters avstånd.

Vi är mitt i Bequia Rocks, som varar mer än en vecka. Och det är sjukt mycket gigs.

Vi umgås en del med en Lidingöfamilj som är här på semester. Och lillkillen är en av de absolut roligaste ungar jag träffat. Elva år och redan klockren stockholmsbrat. Pratar hela tiden, mest om guccibrillor, pappas Porsche, familjens jacuzzi och om det egentligen är farligt med knark. Men nyfiken och intresserad av allt, om det är dyrt. Kommer definitivt dominera Stureplan om några år.

Sitter nere vid vattnet och skriver, klockan är en timme till elva och det är becksvart ute. Några meter bredvid mig går Whitey bananas och försöker jaga sin egen svans samtidigt som hon försöker skälla ut alla rövare i skogen. Undrar om hundstackarn får lokala örter i frukosten?

Hej och hå

Här är en av låtarna. Jag skriver ingen varningstext denna gång om att innehållet i texten kan förefalla provokativt, man lyssnar som vanligt på egen risk. Låten går åt skogen när den i andra versen konverterar till till dvärgarnas sång i Snövit, men Rudolf och hans vänner sjöng med duktigt i första refrängen.

Tysk middag, återigen

Vi hade en grymt skön kväll hos tyskarna igen, de bjöd in oss på middag och vin och lite väl valda örhängen från Johnnys spanska gitarr av märket Höfner. Johnny, Rudolfs gode vän, har smeknamn efter Johnny Weismuller då hans föräldrar tyckte att han som liten liknade en apa och borde vara med i Tarzan. Han är döpt till Heinz. Precis som ketchupen.

Roliga incidenter är när vi höll en lång utläggning om att Jocke var en berömd operasångare i Sverige, en så kallad countertenor, som bara sjunger i extremt hög falsett som specialitet. Filmklipp kommer. Konsertstämning inträdde i lyxvillan. Givetvis såg de igenom den fejkade italienskan, men de var nöjda och glada med de improviserade svenska låtarna, som tillverkades på plats och innehöll alla möjliga dumma ord, som tyskarna glatt sjöng med på under dirigering av de svenska musikerna. Sjukt svårt att hålla sig för skratt, tårarna rann. Låtar av många olika nationaliteter framfördes, Johnny sjöng på ryska, franska, italienska, spanska och tyska, och vi sjöng på svenska, fejkryska, hopplöst fejkad italienska och improviserade melodier. Vad gör man inte för att verka världsvan?

Vi sjöng dock mycket Taube, vilket tyskarna gillade. På bilden ser ni brudgummen från bröllopet, som definitivt inte kan spela gitarr för allt i världen, för övrigt är han rätt lik Sven-Bertil med lite fantasi. Vad sägs?

Vi bor just nu i ett hus i Port Elizabeth, och har snart löst våra visum, och börjar repa för musikfestivalen som startar i helgen.

Friskis? Nej tack

Mannen till vänster är en gammal bekant, han heter dock Steve och inte Charlie, som jag felaktigt skrev innan. Han säljer charlie. Det är en helt annan sak. Dock väldigt snäll snubbe, som hjälper oss med allt från scenbelysning till att klättra i träd och hämta mangos. Det sistnämnda ger de här gossarna en imponerande fysik, Steve är i själva verket 42 år...

Vilket får mig att inse att gymkortet var en i-landsinvestering och att jag borde solidariskt sett klättrat upp och ned i Svartedalens granar ett par gånger dagligen och sparat pengarna till annat. Kulturkrocken är ett faktum.

Numera blir det förmodligen Slottskogsbjörkarna som blir utsatta för Malmsk åverkan. Fair enough. Mindre barr och större klätteryta. Kokosnötter är däremot sjukt goda, hugg av halva med en machete eller närmaste tillhygge (nagelfil?) och häll upp i ett glas med lite is och du får en utmärkt törstsläckare. Vill även prova kaktusvatten innan jag blir för gammal. Visste ni att det faktiskt finns en kaktusart som heter skrynkelkaktus? En hälsning till morfar på den här.

Längtar nästan efter snö. Skrev jag verkligen det där?

Tyske Rudolf han dansar...

Måste bara slänga upp den här filmen, som är från bröllopet. Den visar gamle Rudolf som dansar loss med bartendern till Christofers ljuva stämma. Detta är vid den tiden på festen där bara järngänget orkar hålla igång och dansa (med tanke på genomsnittsåldern på sällskapet borde den teoretiskt sett inträffa efter ungefär en kvart). Rudolf gillade oss, för övrigt. Vi får komma till Tyskland och spela om vi vill. Jag kan lätt tänka mig en tripp dit, och kanske även att komma någon gång per år och bada i hans pool här på ön, det hade inte gjort särskilt ont.

Har för övrigt kommit underfund med att det enda som händer vid tjugosex års ålder är att det blir dyrare att åka tåg. Den enda tituleringen "ungdom" vi tjugofemåringar hade kvar har nu försvunnit, och vi är nu officiellt dömda till ett liv i vuxendom, misär och ansvar. För övrigt har jag hört från säker källa att det inte går att komma närmare trettio än tjugosju, men det är internt mellan mig och min allra käraste möbel.

Har blivit ganska bra polare med en del folk som bor här på ön. Det kommer bli trist att lämna dem sen, men en given semester om något år eller två. För övrigt känns det som att detta blogginlägg bör nå grande finale innan den beryktade tjugosexårssentimentaliteten infinner sig. Over and out.

Födelsedag i Karibien

Den 26:e födelsedagen firas just nu i Karibien, klockan är ett på dagen och jag har fortfarande ont i huvudet av min födelsedags-strongrum som jag fick av Emma och Jessica igår, tackar och bockar ;) Tack alla som skrivit på facebook, även en del vänner som jag knappt visste att jag hade. Jag gillar cyberbekräftelse, det får en att känna sig speciell på något vis..:)

Nog med cynism, det är en underbar dag. Det regnade på förmiddagen, men just nu skiner solen och det är tjugonio grader här enligt en svensk vädersajt, hur nu de kan veta det. Jag fick en fin födelsedagsdikt av Sofia vilken är svårslagen, men det är mycket kvar på dagen. Vi ska köra full fräs på drickshatten ikväll med motiveringen att basisten måste ha pengar till stundande pensionstillägg. Rullstolsbidraget har gått ned i år, ryktas det om.

Ska strax fortsätta, ska bara sätta i löständerna så att jag hör vad jag skriver.

Ovanstående bild är från det mest sanslösa lyxhus som någonsin sett solen i Karibien. Och där lirade tre slynglar från Sverige på bröllopsfest. Hela komplexet var på närmare tvåtusen kvadrat, inklusive två gästhus och tre våningar. Och gubben är tysk och heter Rudolf. Jag frågade aldrig om efternamnet var Hefner och var bikinitjejerna höll hus, men enligt uppgift är han fortfarande VD för ett cementföretag. Gubben dansade mellan varven så att vi befarade att knälederna skulle hoppa ned i poolen. Vi spelade en massa folkvisor med en av gästerna på solosång, bland annat ett par spanska och en och annan rysk. Jag sjöng givetvis kvällar i Moskva med min bästa hittapåryska, givetvis inte lika bra som far, men inte långt efter. Vissa ord var nära orginalet...

PS. Sexbomb av Tom Jones med en vilt dansande Rudolf och en sensuell lokal bartender var en killer. Filmklipp kommer.

Alla hjärtans dag

I lördags spelade galningarna i det svenska husbandet ett tjugotal äckligt smöriga kärlekslåtar dagen till ära. Det bör poängteras att nivån var rekordlåg. Vi pratar Celine Dion. Backstreet Boys. Och Bryan Adams. Får ni rysningar?

Hursomhelst var det uppskattat, för intresset för vidrig musik är stort här nere. Och även för tre gossar som med sockersöta röster sitter och sjunger pojkband, då publiken lärt sig att ge dricks även till bandet, vilket uppmuntras speciellt av basisten.

Bröllop imorgon. Kontant betalning. Ljuvligt.

Vi fick en rundtur idag, av två lokala entusiaster som gett sig sjutton på att de ska visa oss runt på ön. Vi drog runt i en liten jeep på alla möjliga olika småvägar och extremt branta backar. Nordhemsgatan är en liten kulle i jämförelse. För er som bor i Nossebro, tänk Hagaberget.

Lite hemlängtan efter lägenhet i Linne. Med inventarier, som jag hoppas finns på plats när jag kommer hem. Som sagt, jag har även som projekt att hela lyan ska inredas med möbler från Indonesien, så vi kan väl sticka dit med en container eller två i juli? Anmäl er via facebook, så delar vi på bensinpengarna.

Grishund

På bilden ser ni en vy över Admirality Bay, en halv Jocke och en fiskrensare. Rätt grisigt men förbannat pittoreskt. Samma kväll lirade vi på Devils för inte mycket folk alls men ett par glada tyskar och österrikare. De kom fram och hade ett offer jag inte kunde refuse, så vi kommer, om allt går i lås, lira på en bröllopsfest på vår lediga måndag. Med andra ord, vi har inte hunnit vara här en månad än men lyckats få gig på alla möjliga konstiga ställen. Det är lite som de gamla vise männen säger, fyra tusenfotingar är fler än fem begravningar. Och korven, den har två.

På tal om korv. Vi har en vit hund som tycker om Jocke, som har löss (fan vad svårt det ska vara med syftningsgrammatik till höger och vänster) och som följer oss runt hotellet. Rätt söt, men med en mycket märklig svans. Den har knorr. Vilket förmodligen gör att den kategoriseras som blandras. En åttondels gris och resten golden retriever.

För övrigt, alla strömbrytare till lampor och andra apparater tänds nedåt. Det tar en bra stund innan man lär sig det där, jag har inte lyckats än. Och sen kör idioterna på fel sida vägen. Och månen är vänd åt fel håll. Halvmånen är nedåt. De är inte kloka, västindianerna.

Var på massage idag förresten.

Begravning

Vi fick ett rätt intressant gig på vår lediga dag, Lars och Margit frågade oss om vi ville lira på en begravning för en norsk kvinna som levt på ön i tjugotalet år, som hamnade här när hennes och hennes mans jordenruntresa slutade med att deras båt sjönk nära en av grannöarna.

Vi skulle spela ett par väl valda låtar när askan sänktes i vattnet från Friendship Rose, en av de gamla vackra segelbåtarna som ligger i hamn vid Admirality Bay här på ön. Vi valde bland annat Bridge over troubled water, och Himlen är oskyldigt blå, med tanke på hennes skandinaviska härkomst. Det vi inte hade planerat var att en av de lokala musikanterna även var inbjuden, och han hade med sig en gitarr och började lira lite stämningsfulla örhängen. Bland annat Hey Joe. (Hey Joe, I heard you shot your woman down..)

I videoklippet ovan kan ni höra när han får feeling på Hero, av Enrique Eglesias, en speciell hälsning till Malin på den här.

Tusenfotingsjakt

Det här är i efterhand hur komiskt som helst, men just då var det halvkul. Jag satt fridfullt och läste mail när Jocke hämtade mig en kväll och sade att en jättetusenfoting smitit in på vårt rum, vi har nämligen blivit varnade för de där krypen flertalet gånger. Vi kollade upp kräket på youtube och fick se en intressant fight mellan en tusenfoting ungefär lika stor som en fullvuxen flodhäst och en tarantella, ta en titt på den här länken... vilket gjorde att vi fick ta till drastiska åtgärder..

Tusenfotingshelvetet hade smitit in när dörren var öppen och grabbarna sprutat myggspray på den, vilket gjorde att vi dessutom hade med en arg tusenfoting att göra. Som tillhygge begagnades gardinstänger från hotellet, skruvade ned dessa från lobbyn och lade de vita gardinerna i en av sofforna i entren. Nattvakten måste reagerat vid den här tidpunkten på ett relativt märkligt inbrott. Hela rummet genomsöktes efter monstret, och det ska tydligen till en tusenfoting för att faktiskt städat upp bland gossarnas prylar. Jag vet hädanefter vilka knep det finns att ta till. När allt var genomsökt hittades den stackaren ute på verandan, helt slut efter all myggspray och skadad till döds. Ungefär en femtedel av storleken på videon, ska tilläggas. Den delades i tre delar med gardinstången som en lans och vi tyckte riktigt synd om den efteråt.

En vanlig dag på jobbet...

Well, nu har vi börjat komma in i en viss vardagsrutin här, så tiden går helt plötsligt rätt fort. Jag börjar bli polare med den kvinnliga telefonisten på Gideons taxi som kör oss till och från jobbet, det börjar bli en helt naturlig procedur att tvätta skallen i handfatet, kockarna har snart slutat klaga på mig för att jag inte kan vara som vanligt folk och käka normal mat, vi har tröttnat på lobbymusiken på hotellet där samma skiva rullar dygnet runt och funderar på att smuggla in en egen blandskiva med städerskan, hon gillar oss, plus att vi börjat gå upp allt närmare klockan nio om morgnarna än sju som var planen från början.

Ödlor, förresten finns det gott om. Helt omöjliga att försöka fånga om man nu skulle försöka sig på det. Såg precis nyss en liten kvick jävel smita över gårdsplanen i minst hundratjugo. En gepard i god form skulle se ut som en gubbe med keps i en messerschmidt omkörd av en österländsk flyttkarl. Ursäkta för internt skämt, berörda förstår till fullo.

Förresten, älskar följande dialog mellan en av kockarna och vår trummis Christoffer, som har gått ned några klädsamma kilo hittills under vårt söderhavsäventyr och vill veta hur mycket:

- Vi har en ny våg på jobbet.
- Jaså? Var nånstans?
- Den är grön.

Grabbarna är för övrigt ute och festar just nu, jag försöker sköta mina bestyr och leta jobb i sommar. Och gå upp tidigt imorgon och gå en promenad. Och lira lite gitarr. Och ta ut lite nya låtar. Och se en skvätt på Walk the line. Och träna lite. Och... varför har dygnet inte fler timmar?

Bluesjam

Här ovan ser ni en hel båt full med backline, två gossar och en mycket auktoritär sjökapten. Vi lirade blues på Jack's idag ihop med pianisten David Maxwell. Han har lirat ihop med Eric Clapton, Muddy Waters, John Lee Hooker och Bigtime Band. Undrar vad han är mest stolt över.

Det är söndag, vilken började med en hårtvätt i handfatet enligt en numera vedertagen modell.

Vi repade en skvätt borta på Devil's Table på helbandssättning och fick spridda applåder från båtarna som låg i hamn. Lite morgonunderhållning utan sång och en medley av Christian Walz, Latin Kings, Dire Straits och Led Zeppelin i samma låt borde få den mest kräsne skivproducent att kasta sig på telefonen. Man vet aldrig vad det ligger för rika idioter i lyxbåtarna utanför...

Kackerlackor har jag sett ett par stycken det senaste. Ska försöka fånga en eller två och lägga i Jockes kudde nån gång när han inte ser. Jag såg två feta dylika som simmade i en kvarglömd drink på toaletten på Devils Table, och för det första såg de ut att ha stora problem att komma ur glaset av olika anledningar, och för det andra funderar jag på hur mycket sprit en kackerlacka egentligen tål innan den blir alkoholförgiftad och jättedöd. De är sega, som bekant.

För övrigt, vad är grejen med alla namn på djur och andra idioter på engelska som anspelar åt alla håll som tänkas kan? Kackerlacka heter cockroach. Påfågel heter peacock. Richard kallas för Dick och är jättenöjd och glad med det. Det är ungefär som om vi skulle på svenska döpa djur till ord som jag är för pryd för att låta Sofia känna till att jag ens lärt mig från början.

Lätt bris

Färjan till St Vincent var intressant, i synnerhet för att den inte direkt var lämpad för folk med känsliga magar. Jag tyckte finlandsbåtarna var rollercoaster när förstärkarna kanade runt på scengolvet under gigen, men här trodde man att båten skulle kantra var och varannan minut.

Lika som bär?

Någon som tycker att den här snubben känns bekant? Gissningar lämnas med fördel i form av kommentarer.

St Vincent

Det är fredag 30 jan, och vi tog en sväng in till St Vincent för att shoppa lite strängar och köpa lokalt telefonkort. Jag köpte ett SIM-kort och har numera även ett karibiskt nummer. Dock fortfarande tokdyrt att ringa hem till Sverige. Kingstown på St Vincent är en liten stad med storstadskänsla, vet inte om det enbart är för att man kommer direkt från lilla Bequia med totalt 6000 invånare, men man får åtminstone känslan av en större stad, och det finns väldigt mycket olika slags affärer, stormarknader, gatumusikanter, torgförsäljare, banker, myndigheter och även en liten musikaffär. Dyrt som fan givetvis, men vi prutade för full hals. Elva paket strängar för trehundrafemtio kronor får anses som ett kap.

I hamn låg en av de absolut största kryssningsbåtarna jag någonsin sett. Jag blir inte förvånad om den har ett eget centrumhus och polisstation eller egen valuta. St Vincent är en mycket större ö, och även om den inte är ett av de vanliga turistresemålen kommer uppenbarligen många turister dit. Kingstown hade även sitt eget Kentucky Fried Chicken, vilket är ett bevis på ovanstående om något. Kolla skutan på nedanstående bild...

Jack's Bar

Vi har fått vårt preliminära schema för februari, och vi kommer lira på Jack's Bar akustiskt set onsdagar till söndagar. Just idag var det en lyckad spelning då ett gäng amerikanare tokdansade, lade sig på bardisken och körde bodyshots (man fyller någons navel med whiskey eller valfri alkoholhaltig dryck och dricker den därifrån). Senast jag träffade på detta fenomen var den berömda kvällen, återigen i Madison hos Naked Mike, där svenskarna tog över hela baren efter stängningsdags med medhavda collegetjejer, och barägaren dagen efter förmodligen inte riktigt visste vad som egentligen hände. Förmodligen har de väl sett en hel del även i Karibien, men vi drar åtminstone vårt strå till stacken...

En annan kul happening var när vi lirade häromkvällen på Devil's Table. Vår vän Bill Palmers, som bor i Hongkong, är still going strong nånstans över sextio, proper och välklädd men är definitivt en rockstar till sinnet, vallade en brittisk grupp med äldre gentlemän och deras respektive, den yngsta var förmodligen en bra bit över sjuttio, och vi trodde väl i princip att vi skulle lira lite ytterst stillsam loungemusik. Det slutade med att nästan alla var uppe och dansade, och jag har aldrig sett så välrepade Mick Jagger-moves som hos en av våra äldre vänner där, som fullständigt dominerade hela dansgolvet. Bill var mycket nöjd och han kommenterade att det inte hänt på tre år att någon grupp från hans företag varit uppe och dansat. Vi var mer oroliga för att de skulle ramla och bryta benen av sig.

Dag nio

Här har vi Danish, som sjunger lite Marley, ber om ursäkt för den något mörka bilden, läs föregående helt utan rasistiska undertoner. Notera den otroligt falska stämman från någon knäppskalle som stod bredvid mig i första ref. Alla här har artistnamn! Värt att nämna. När man frågar vad lokalbefolkningen heter får man otroligt coola namn till svar, Danish, Thunder, Beefy, osv. Till och med Jocke har lagt sig till med sitt andranamn Carl som artistnamn, för att ingen kan uttala Joakim på rätt sätt här. "Jocke" är heller ingen hit. "Hi, I'm joking..."

Och vår dusch på rummet slår för övrigt nya rekord. Inget av de tre rummen jag bott i har haft bra fräs i sina duschar, men i morse bestod duschen av häpnadsväckande tre strålar på lågfart. Fantastiskt. Jag tvättade håret i handfatet, som i gamla tider, i Naked Mike's lägenhet ovanför the Klinik i Madison, där det varken fanns sängar eller dusch. Åtminstone slipper man sova på golvet här, för rummen är i övrigt hur fina som helst. All inredning är importerad från Indonesien. Funderar på att dra dit med en container eller två.

Lokalpriserna på mat och godis och liknande förnödenheter är som tidigare nämnt väldigt höga, har dock hittat solkräm för nästan sverigepris. Så vi behöver med andra ord inte skicka efter hemifrån. Allt importerat är dock fortfarande tokdyrt. Jämför med 500 gram Barillapasta som vi köper på Willys för en tia, kostar fyrtio kronor här. Tjena...

Dag åtta

Vi har varit rätt så duktiga och anonyma de senaste dagarna, istället för att hänga med de andra svenskarna ut och festa på kvällarna har bandet tvekat på att taxin hem är dyr och valt bort en utekväll för att lägga sig tidigt och gå upp till gratisfrukost. I går såg vi till och med på film på rummet och fick en liten vink av Alexander att "ja visst, åk till Karibien för att sitta på hotellet och se en rulle" inte kanske var helt optimalt. Men va fan. Det finns tid till allt. Tre månader är lång tid, och jag gillar dessutom att sova. Vill också kunna jobba lite via nätet samtidigt som vi är här, Skype är underbart, fyrtiofem kronor i månaden och kunna ringa obegränsat till fasta nummer hemma i Svedala. De andra två små gossarna har bränt sig ganska rejält, jag brukar använda skydd medan vissa andra inte gör det, vilket givetvis ger vissa intressanta effekter, bland annat kan vi numera med fördel kalla Jocke för Rudolf.

Dag sju

Jag tänkte köpa solkräm i stadens lokala supermarket (om man nu kan kalla det en stad. Det finns två gator, Front street och Back street, och supermarket... well... ICA Kvantum i Nossebro är större...) och valde att vänta, eftersom en liten flaska 30+ kostar ungefär en månadslön för vissa här. 110 EC motsvarar runt trehundra kronor. Fattar inte riktigt hur det där går ihop, för jag har inte hittat några affärer som har billigare priser på importerade varor. Allt är dyrt, förutom det som produceras här på ön. Valar, hundar och getter och sånt.

Hår och naglar växer för övrigt så det skvätter om det här borta. Jag har klippt vänster hands naglar dubbelt så många gånger här på en vecka som hemma (långa flicknaglar är icke att föredra när man spelar bas). Skägget kanske växer lika fort. Det vore intressant att komma hem som Cat Stevens och ge Brandon borta i Sheboygan lite competition. Vad gäller håret... undrar om det flätar sig själv.

I går drog Jocke två strängar. För övrigt fick vi äntligen träffat chefen, Lars, som satt ned med sin fru Margit på Jack's Bar och lyssnade på vårt akustiska set. Det är många turister som verkligen gillar det vi gör, och det är väldigt roligt. Om det blir någon vidare respons från lokalbefolkningen återstår väl att se, vi är inte kungar på reggae... än.

Dag sex

Well, Christofer var romantisk nog att skriva sin flickväns namn i snäckskal på stranden och fotografera konstverket, när jag skriver till min vän och inneboende blir det kanske inte särskilt romantiskt utan snarare mer ett monument över två hjärnor som inte riktigt fungerar som alla andras gör, men whatever. Sofia, du får se det som ersättning för vår uteblivna gemensamma julklapp. Eller har du skaffat en?

Hittade den här i duschen i morse. Söt liten krabat. Såna där ser vi inte för ofta hemma...

Dag fem

Gig nummer två, after beach på Jack's, transformatorn höll utmärkt, inte så mycket publik dock. Men god mat. Och vi fick repat lite. Vi har fått lite relationer till folk på ön nu, enbart goda när det gäller lokalbefolkningen, blandade när det gäller svenskarna på hotellet. Vi har träffat en tjej på Devil's Table som är väldigt bra att ha att göra med, som heter Jessica. Hennes öra syns även på bilden ovan. Till höger syns en lokal profil, minns jag rätt heter han Charlie.

Till Jack's åker man lämpligtvis taxibåt, och vi hivade ned alla grejerna i en utombordare. Intressanta noteringar är när kaptenen (han vill kallas så) bad oss om en fender som låg bredvid mitt bascase. Jag hann fundera på hur fan han kunde veta det. Notering två är att man anropar båten genom en kustbevakningsradio som styrs som en walkietalkie inne i köket på Devil's Table. Jag var helt säker på att de drev med mig. Dessutom kom inte båtjäveln på närmare en timma, så jag var övertygad om att samtlig personal på Devil's Table satt inne i köket och garvade åt lättlurade svenskar.. ;)

Dag fyra

Idag var det första giget, Devils' Table, helband, nere i stan. Först lite logistik att ta sig till och från, sedan fjäska för en vaktmästare att låna en extension cord till strömmen. De har ofta både uttag för 115V och 220V här, men på lite spridda ställen, så förlängningskabeln är var västindians vän. Våra prylar är samtliga på 115V. På ett av ställena där vi ska lira, Jack's Bar, finns endast uttag för 220, så bartendern rotade fram en gammal rostig transformator, som låter som ett helt dieselaggregat, ur en gammal garderob under lite annat skräp som inte använts på tjugo år. Det är tur att vi inte fraktat över PA till ön, jag skulle få magsår.

Giget gick bra, vi lirade för ett gäng kanadensare som sjöng med och diggade vår musik. Vi har lovat att lira blues och soul och blanda in lite karibisk musik, men jag är fortfarande lite skeptisk till att lira reggae för locals, det skulle egentligen kunna likställas med att bjuda in ett jamaicanskt band för att man ville ha någon som lirade Ledin på den lokala pizzerian.

Dag tre

Det verkar som att jag inte får behålla min egna villa utan flytta in i bröllopssviten tillsammans med grabbarna, vilka nog inte hade väntat sig tillökning så fort. I går kväll var vi inne och tog ett par öl på puben Salty Dog, med en riktigt skön bartender och en jävla utsikt. Käkade på Devil's Table, ett av ställena där vi ska lira, och pratade med personalen där, varav minst hälften är från Sverige. Riktigt duktiga kockar. Kvällen avslutades med ett besök på restaurangen Whaleboner, där vi lyssnade på ett riktigt uselt lokalt band som körde karaoke. Det roliga är att ingen annan än vi verkar tycka att namnet på stället var roligt, jag höll på att garva ihjäl mig.

Dag två

Här är vi ute och går i omgivningarna, och beundrar öns vilda djur och bländar lokalbefolkningen med den beryktade avsaknaden av svensk solbränna. Vi var inne i stan idag, och växlade pengar, handlade mat, köpte frukt på en lokal marknad där vi tydligen borde prutat, lät vår kontakt på hotellet oss förstå. Jag försökte pruta på en taxi efter det utan något vidare resultat mer än att taxichauffören garvade en stor del av resan. Turistpriserna är väl tilltagna, och de dagar vi inte jobbar betalar vi personalpris när vi äter på hotellet. Och trots att vi klipper notan på hälften är det ändå i princip dyrare än svenska priser, och det säger en del om vilken typ av gäster som brukar åka hit...

Nåväl. Vi har fått vår utrustning, Fenderstärkare, Ampegcombo, Ludwigtrumset, helt okej grejer. Dock har det stått obevakat i ett förråd och börjat rosta, men allt verkar fungera. Synd att inte ta vara på prylarna när man gör investeringar...

Bequia 2009

Tre vilda gossar, David, Christofer och Joakim, har givit sig på ett Västindienäventyr och kommer befinna sig på den lilla ön Bequia, St Vincent ett tag framöver. Avresan gick 17/1 till London med Ryan Air, Barbados nästa dag via British Airways och ett litet propellerplan från Grenadine Airlines, som såg ut att hållas ihop med trälim, tog dem ända fram till den lilla ön. Efter lite diverse procedurer med exempelvis att bagaget kom en dag senare, och att man får hitta sina egna lokala lösningar till det mesta, eftersom turistpriser är dyrare än hemma. Taxi kostar i princip 120 SEK vart man än ska, men då hittades en lokal "buss" som åker fram och tillbaka mellan väst- och östkust på ön, och den gubben nöjde sig med tre kronor per man, fick fem och var överlycklig. Jocke och Christofer fick bröllopssviten, vilket är väldigt gulligt, och dubbelsäng och sänghimmel och allt som kan tänkas behövas på en romantisk tripp på tu man hand. David fick ett eget rum, tio meter från havet, och är inte jätteledsen. Ovanstående videoklipp togs första kvällen efter god mat, lite inhemsk öl och framför allt en rätt intressant jetlag.