Last day in paradise!

Operation stek har påbörjats! Klockan är tio på förmiddagen och solen börjar inta relevant position för ändamålet. Dagens uppgift är att säkra en solbränna som inte försvinner innan nästa februari, omöjligt är inte ett alternativ. Förutsättningarna kunde vara bättre då hela ansiktet i princip är fläckigt efter segelturen och hade behövt ett par veckor till att återhämta sig efter denna strapats, men inga kompromisser är som bekant tillåtna när det gäller krig, kärlek och karibisk solbränna (de tre K:na).

I förrgår skrevs musikhistoria, de två hitlåtar som kommer bli CCD's genombrott och kassako för de närmaste femtio åren spelades in på rum 21 på Friendship Bay Hotel en regnig kväll i slutet av mars nollnio, featuring Kyron, taxi-Chris, John Irish och möjligtvis även kock-Oskar som befann sig i rummet vid tillfället och bevittnade underverket. Vi har mer än en timmas inspelat material som vid hemkomst ska redigeras och kortas ned till mellan tumme och pekfinger tio minuter. Ej heller här är missmod och uppgivenhet ett alternativ.

Bilden ovan, förresten, är ett reseminne från Mayreau med en av de galna trumpojkarna mitt i bild och en av de engelska damerna från Garys båt till höger. Det svängde naturligtvis helt galet.

Idag ska även operation souvenirjakt nå sin kulmen, alla lösa föremål ligger risigt till, allt som är möjligt att rymmas i en resväska ombedes förbereda sig för att byta vistelseort till en något kallare plats på moder jord. Ska försöka få med mig Steve. Han är mycket behändig att packa med sig när det gäller att bära högtalare och rigga ljud. Han kommer digga Sverige.

Sista veckan

Här är en pittoresk bild från en gourmetbutik i Clifton på Union Island. Älskar att gå runt och leta bland exotiska varor och kanske även köpa med souvenirer hem. Även när man letar runt bland kyldiskarna och hittar delikatesser med produktnamn som "Rökta Sardeller" vet man att man är i söderhavet. Hurra för import!

För övrigt, priser är värt att notera än en gång. Man kan få tag på marabouchoklad, men man får lägga en femtiolapp per kaka. Och apelsinjuice, flingor och läsk är också tokdyrt, en liter juice kostar runt fyrtio kronor. Jag längtar till Willys redan nu.

Det ska faktiskt bli skönt att komma hem, att inreda lägenheten ska bli roligt. Det första som ska köpas är kyl och frys, vilket är riktigt billigt på blocket, om man vill ha de höga vita skåpen och inte bryr sig om att köpa flashiga varianter i rostfritt stål eller aluminium. Köket i sig måste göras något åt, men jag ska försöka tjäna in lite pengar först.

När dollarn är uppe i tolv-tretton kronor är det dags att köpa kök.

En hel del gigs är bokade, vilket är trevligt. USA ser ut att vara på tapeten 26 maj - 10 juni dessutom. Förutom att jag missar Malins student och födelsedag.

Har laddat hem Nuendo och ska försöka få igång mitt ljudkort. Kyron väntar på att spela in lite freestyle på våra låtar, vilket bör hinnas med innan vi åker härifrån.

Sailing, bigtime

Tre grabbar och en fransman hittade efter fem dagar hem till Bequia välbehållna, vindpinade och solbrända. Undertecknad har en vacker, kolabrun färg med doft av nöt, dock endast fläckvis eftersom allt förmodligen kommer ha flagnat bort innan hemkomst. Dock är detta ytterligare ett äventyr att lägga till berättelser för eventuella barnbarn. Som alltid träffar man intressanta karaktärer, likt mannen på bilden ovan, som kallas Lördag och har en taxibåt med svensk flagga på. Överlycklig blev han, när han träffade människor av samma härkomst, och bjöd oss på fest och ville sälja fisk i ett och samma andetag.

Hemkomsten förresten, RyanAir landar på Säve på fredag klockan 22.00 med ett svenskt band ombord, och de eventuella västindianer vi lyckas smuggla med oss i väskorna.

Seglingen hem till Bequia var en upplevelse. Ganska hög sjö för landkrabbor som oss. Då toaletten på båten var mer eller mindre ur funktion eftersom ventilen låg under vatten (toaletten använder saltvatten och riskerar att svämma över om man använder den under färd med upprört hav) var det i det närmaste raketforskning att försöka kissa ombord. Om man försökte göra det i havet var det av intresse att undvika livbåten och även sina egna kläder samt försöka klamra sig fast vid båten med båda benen och minst en hand.

Snorkla på Tobago Cays är alltid en hit. Du hinner knappt komma i vattnet innan du närapå slår huvudet i en sköldpadda, vilka simmar runt som det vore den mest naturliga sak i världen. Vattnet har samma färg som i reseguiderna, och i korallreven finns alla möjliga märkliga fiskar och färger, krabbor och sjöstjärnor, bläckfiskar och stingrockor. Önskar man hade haft en undervattenskamera. Det häftigaste är ändå sköldpaddorna, eftersom de är rätt stora. Genom snorkelglaset ser de dessutom ut att vara minst två meter långa.

Vårt sällskap på segelturen var en fransman som kockarna Staffan och Patrik kallar för Fritzl i syfte att skrämma upp Jocke lite, men i själva verket var han väldigt harmlös och väldigt snäll och före detta VD för ett mjukvaruföretag. Troligtvis har han levt ensam lite för länge och blev aningen sentimental när han drack rödvin och lyssnade på vacker musik, en av kvällarna grät han en skvätt när vi spelade Cornelis för honom, men i övrigt var han en duktig och pålitlig kapten och vi lärde oss lite franska och segling på kuppen. Och hur man gör sandwich med äggröra och lök.

Söndagens gig

Lördagen avslutades med att undertecknad somnade på flaket på en golfbil på väg till Friendship Bay, slog i huvudet någonstans under färdens gång och vaknade med spräckt ögonbryn i en solstol på stranden och tyckte egentligen att livet var ganska härligt emellanåt.

På söndagen badade jag på förmiddagen utanför Devils efter ett mikrofonstativ någon kastat i vattnet, jag lyckades givetvis sätta en sjöborre rakt i vänsterfoten och började långsamt ana ett scenario med en veckas haltande och hobbykirurgiska experiment.

Kyron dök upp utvilad på Jacks för det sista giget där han egentligen inte alls skulle medverkat, men liknande detaljer spelar ingen större roll i Karibien. Det var väldigt mycket folk denna gång, och jag vet inte riktigt vad killen går på, eller hur han orkar sjunga så länge utan minsta vila, men han hoppar runt med en energi som skulle få en duracellkanin att byta leverantör. Låten i filmen ovan är en improvisation med en refräng som jammades fram under kvällen på Mayreau med trumpojkarna. Lite tveksam filmning, mest Kyrons mage av nån jäkla anledning, men det beror på att kameramannen försöker spela bas samtidigt.

Söndagen avslutades med att bandet och Kyron blev bjudna på en middag av en nöjd Margit, så hela styrkan åkte över till Devils och käkade trerätters. Efter maten rev vi ut virveltrumma och hi-hat ur förrådet och satte oss och jammade lite vid bryggan. Bland annat lärde vi Kyron första versen på "Brev från kolonien", vilket faktiskt gick över förväntan. Ljudklipp finns. Polisen anslöt sig och levererade några oförglömliga versioner av Let it be, varav några även där finns inspelade. Carinas hund dansade mellan borden och välte ut ett tequilaglas vilket jag lyckades sätta högerfoten på, så jag återvände framåt morgonen till hotellet med en glasbit i ena foten och en sjöborre i den andra.

Jag fick lite lämpliga tips under dagen för lämpligt handhavande vad gäller avlägsnandet av tidigare nämnda sjöborre, och det alltjämt mest återkommande var att kissa på foten. Vilket verkade helgalet till en början, men efter en stund kom jag på att jag läst om någon liknande historia. Dock lät jag bli att praktisera det under dagen, men vid hemkomst till hotellet var det fullt naturligt att låta Christofer skvätta lite på den angripna foten då han ändå stod och kissade i en av rabatterna vid sidan av gångvägen upp till huvudbyggnaden. Jocke var inte sen att hjälpa till, och när även jag anslöt mig till triofontänen tänds en liten ficklampa bakom oss, vilket visade sig vara den gamle nattvakten som skulle kontrollera vad som försiggick. Jag skulle definitivt vilja läsa hans dagbok.

Mobilen hittade hem!

Semestern har börjat! Har otroligt mycket bilder och filmer att lägga upp just nu, för mobilen har nämligen hittat tillbaks - mannen på filmen ovan hittade den obevakad på ett bord och skulle visa mig att saker och ting blir stulna om man inte passar sig. Egentligen borde jag hälla klipulver innan för skjortan på honom, men samtidigt är det grymt att telefonen är tillbaks.

Ville slänga upp den här filmen på bloggen mest för att jag gillar symboliken i den. Det är en konst att hålla humöret uppe, speciellt åt saker som knappt ens är roliga, till exempel att sätta en stackars närsynt servitör på en barstol med en gitarr i näven och se vad som händer. Cherry garvar så fönsterrutorna nästan går av på mitten, och det trots att de stackarna jobbar på samma restaurang sex dagar i veckan, oftast tio timmar om dagen för en ynklig lön och egentligen borde vara otroligt trötta på varandra dygnet runt. Imponerande.

Sista gigen var väldigt roliga, vi anlitade Kyron, karibiska idolvinnaren, för att lira ett gig med oss på lördagen på Devils Table. Emellertid dök han upp redan på Jacks på det akustiska giget under dagen, drack en massa allt möjligt och sjöng tills grannarna ringde och klagade flera gånger om. Det var inte särskilt mycket folk på Jacks, bandet var nästan fler än publiken och hade tveklöst mycket roligare, vilket var en lyckad uppladdning för lördagskvällens final. Trodde vi. Kyron slocknade på en soffa innan giget, det svenska bandet skålade i mjölk och rysk dynamit och spelade i dubbelt tempo utan finess och eftertanke med inställningen att om alla hoppar kanske åtminstone någon stackare landar med rätt sida upp. Förmodligen ett av de bästa gigen. Speciellt avslutningen. Vi har en lokal polisman på ön som håller ordning på oss, en liten kompakt man med revolverhölster, nätbrynja, svart pikeskjorta, batong och en liten keps som det står "POLICE" på. Sista låten, Let it be, framfördes med polisen på sång, jag på trummor, Christofer på synnerligen ostämd bas och Jocke var överallt samtidigt. Polisen fick upp ångan, och ville inte sluta när vi andra gjorde det. Jag fångade hans stämma på inspelningen nedan:

Snart semester

Här ser ni en bild från katamaranen, till höger är kapten Garys fru Leah, till vänster är nån lokal idiot som hängde med oss från Mayreau som vi liksom aldrig riktigt blev av med. Utflykten till Tobago Cays, hursomhelst, startade på Mayreau där vi träffade några av Garys vänner på stranden (efter att jag gick vilse i skogen). Resan dit var fylld av lyckorus (det är inte varje dag chansen erbjuds att få gratisskjuts på en tiomiljonersbåt runt i Karibien...) och kvällen bjöd likväl på överraskningar. Väl på stranden i Saltwhistle Bay började vi lira lite av våra låtar, och som från ingenstans kom ett gäng trumpojkar med mongobongos av olika storlek och släppte loss till våra späda svenska visor. Det finns ett gäng filmklipp på spektaklet, och med risk att plagiera herr Norberg, men det lät ungefär som något liknande följande:

- (Bigtime Band) "yooou can daaaaance, yooou can"

- (Tio galna västindianer) "BOMBOMBADABÅNGKRASCHBOFFBOFFBAFF"

- (Bigtime Band) "jaaaive, having the time of your liiife"

- (Tio galna västindianer) "BADABASHBAFFKRASCHBOFFBOFFBOMBOM"

- (Bigtime Band) "ooooh, see that giiirl"

- (Tretton galna västindianer och kapten Gary) "BADOMBOMBOMBOFF"
- (Bigtime Band) "watch that sceeeene"

- (Västindianer, Gary och Leah) "RADABOMBOMDOFFDOFF"

och så vidare. Till slut hade vi lirat hela kvällen, gjort tio nya låtar med stämmor i refrängerna och karibisk freestyle i verserna. Till alla kulturtanter som pratar vitt och brett och vackert om möten mellan olika etniska kulturella grupper, det här skulle ni sett. Trumpojkarna hittade på något brutalt karibiskt groove och jammade på det, vi hittade på en refräng och de freestylade på textrader som vi sjöng. En av de roligaste musikupplevelserna någonsin.

Det ser även ut som om det blir en segeltur till. Kanadensaren var på giget igår och sade åt oss att åka från Bequia på tisdag morgon klockan tidigt. Medtag vin, mat, gitarr och badbyxor. Aight.

I kväll lirar vi med Kyron, karibiska idolvinnaren, och på söndag gör vi vår sista arbetsdag. Faktiskt. I onsdag hade vi möte, och vi förhandlade fram en månad mindre vistelse men två veckors semester. Vilket gör att vi åker hem den 2:a och är i Sverige den 3:e.

Tyvärr blir det ganska få nya bilder från de här veckorna, för min mobil stals i går kväll, den låg obevakad på Jack's Bar. Svenska simkortet är kvar, så jag byter inte nummer, men jag kommer behöva era nummer igen, mina vänner. Trist nog försvann en hel del bilder som jag inte hunnit lägga över till datorn, och alla gamla inspelningar med låtideer och liknande. Kanske dags att skaffa iphone? Ohde, gör ett bra pris.

Någon som har bra namnförslag till herr Ohdes nyfödda lilla mästerverk? Carl-Johan är på förslag. Jag tänker mig något i stil med Tommy Lee Ohde, James Gestapo, Howlin Lill-Matte Ohde, Ringo Noel Pete Townshend Ohde, eller bara Killer, kort och gott. Jag menar, grabben ska ju bli rockstjärna, liksom.

I förrgår vaknade jag på morgonen och trampade så när på Jocke som sov på golvet, fick se en något sömnig kapten Gary som sov bredvid Christofer med ytterkläder på. Gary vaknade relativt panikslagen över att Leah var hårigare än beräknat och blev i nyvakenhetens ljuvliga villfarelse medveten om sitt viktiga möte med kunder vid arla morgonstund. Efter några samtal, bland annat med en mycket upprörd Leah (varvid Gary simulerade ytterst dålig täckning och var tyst i tjugo sekunder och därefter lade på) fick vi styrt upp en Gideon-taxi som tog stackars kaptenen till hamnen för att ta tag i saker och ting.

I går vaknade jag av att polisen knackade på dörren klockan 04.00, med engelsk dialekt. Det var Gary igen, som undrade om vi sov. Den där är inte klok.

Tobago Cays

Vi har varit på den mest underbara tvådagarsemestern hittills, det var absolut värt hela resan. Jag är ytterst tveksam om ens Rudolfs tyska dans slår den här utflykten. Vi åkte med katamaranen Jade of Tortola till Mayreau, Tobago Cays och Union Island. Hemresa var med åbäket ni ser ovan, vilket är en blandras av haj och propellerplan. Helt tomma flygplatser på både Union och Bequia när vi flög, naturlig orsak. Samtliga karibiska flygbolag ligger förmodligen och gömmer sig någonstans när det här monstret är ute i luften.

Första kvällen på Mayreau var underbar, jag ska redogöra för den när jag har mer tid. Jag försökte ta mig runt ön och gick längs sandstranden som omgärdar hela ön i tron att ön inte var särskilt stor och att man gick runt den på en halvtimme. Yeah, right. Jag var ute i två timmar, snubblade på en fisk, hukade under grenar i skogen när stranden blev oframkomlig, såg en stor spindel i ett träd, kan även varit en krabba, sprang handlöst och skrämde vettet ur en livsfarlig ödla, kan även varit en get, varvid jag bestämde mig för att vända om. Mörkret smög sig på mig likt en hungrig varg på ett oskyldigt... måste dra. Vi ska äta med en galen fransman som lovat ta med oss på en segeltur på måndag, uppdaterar snart.