Lätt bris

Färjan till St Vincent var intressant, i synnerhet för att den inte direkt var lämpad för folk med känsliga magar. Jag tyckte finlandsbåtarna var rollercoaster när förstärkarna kanade runt på scengolvet under gigen, men här trodde man att båten skulle kantra var och varannan minut.

Lika som bär?

Någon som tycker att den här snubben känns bekant? Gissningar lämnas med fördel i form av kommentarer.

St Vincent

Det är fredag 30 jan, och vi tog en sväng in till St Vincent för att shoppa lite strängar och köpa lokalt telefonkort. Jag köpte ett SIM-kort och har numera även ett karibiskt nummer. Dock fortfarande tokdyrt att ringa hem till Sverige. Kingstown på St Vincent är en liten stad med storstadskänsla, vet inte om det enbart är för att man kommer direkt från lilla Bequia med totalt 6000 invånare, men man får åtminstone känslan av en större stad, och det finns väldigt mycket olika slags affärer, stormarknader, gatumusikanter, torgförsäljare, banker, myndigheter och även en liten musikaffär. Dyrt som fan givetvis, men vi prutade för full hals. Elva paket strängar för trehundrafemtio kronor får anses som ett kap.

I hamn låg en av de absolut största kryssningsbåtarna jag någonsin sett. Jag blir inte förvånad om den har ett eget centrumhus och polisstation eller egen valuta. St Vincent är en mycket större ö, och även om den inte är ett av de vanliga turistresemålen kommer uppenbarligen många turister dit. Kingstown hade även sitt eget Kentucky Fried Chicken, vilket är ett bevis på ovanstående om något. Kolla skutan på nedanstående bild...

Jack's Bar

Vi har fått vårt preliminära schema för februari, och vi kommer lira på Jack's Bar akustiskt set onsdagar till söndagar. Just idag var det en lyckad spelning då ett gäng amerikanare tokdansade, lade sig på bardisken och körde bodyshots (man fyller någons navel med whiskey eller valfri alkoholhaltig dryck och dricker den därifrån). Senast jag träffade på detta fenomen var den berömda kvällen, återigen i Madison hos Naked Mike, där svenskarna tog över hela baren efter stängningsdags med medhavda collegetjejer, och barägaren dagen efter förmodligen inte riktigt visste vad som egentligen hände. Förmodligen har de väl sett en hel del även i Karibien, men vi drar åtminstone vårt strå till stacken...

En annan kul happening var när vi lirade häromkvällen på Devil's Table. Vår vän Bill Palmers, som bor i Hongkong, är still going strong nånstans över sextio, proper och välklädd men är definitivt en rockstar till sinnet, vallade en brittisk grupp med äldre gentlemän och deras respektive, den yngsta var förmodligen en bra bit över sjuttio, och vi trodde väl i princip att vi skulle lira lite ytterst stillsam loungemusik. Det slutade med att nästan alla var uppe och dansade, och jag har aldrig sett så välrepade Mick Jagger-moves som hos en av våra äldre vänner där, som fullständigt dominerade hela dansgolvet. Bill var mycket nöjd och han kommenterade att det inte hänt på tre år att någon grupp från hans företag varit uppe och dansat. Vi var mer oroliga för att de skulle ramla och bryta benen av sig.

Dag nio

Här har vi Danish, som sjunger lite Marley, ber om ursäkt för den något mörka bilden, läs föregående helt utan rasistiska undertoner. Notera den otroligt falska stämman från någon knäppskalle som stod bredvid mig i första ref. Alla här har artistnamn! Värt att nämna. När man frågar vad lokalbefolkningen heter får man otroligt coola namn till svar, Danish, Thunder, Beefy, osv. Till och med Jocke har lagt sig till med sitt andranamn Carl som artistnamn, för att ingen kan uttala Joakim på rätt sätt här. "Jocke" är heller ingen hit. "Hi, I'm joking..."

Och vår dusch på rummet slår för övrigt nya rekord. Inget av de tre rummen jag bott i har haft bra fräs i sina duschar, men i morse bestod duschen av häpnadsväckande tre strålar på lågfart. Fantastiskt. Jag tvättade håret i handfatet, som i gamla tider, i Naked Mike's lägenhet ovanför the Klinik i Madison, där det varken fanns sängar eller dusch. Åtminstone slipper man sova på golvet här, för rummen är i övrigt hur fina som helst. All inredning är importerad från Indonesien. Funderar på att dra dit med en container eller två.

Lokalpriserna på mat och godis och liknande förnödenheter är som tidigare nämnt väldigt höga, har dock hittat solkräm för nästan sverigepris. Så vi behöver med andra ord inte skicka efter hemifrån. Allt importerat är dock fortfarande tokdyrt. Jämför med 500 gram Barillapasta som vi köper på Willys för en tia, kostar fyrtio kronor här. Tjena...

Dag åtta

Vi har varit rätt så duktiga och anonyma de senaste dagarna, istället för att hänga med de andra svenskarna ut och festa på kvällarna har bandet tvekat på att taxin hem är dyr och valt bort en utekväll för att lägga sig tidigt och gå upp till gratisfrukost. I går såg vi till och med på film på rummet och fick en liten vink av Alexander att "ja visst, åk till Karibien för att sitta på hotellet och se en rulle" inte kanske var helt optimalt. Men va fan. Det finns tid till allt. Tre månader är lång tid, och jag gillar dessutom att sova. Vill också kunna jobba lite via nätet samtidigt som vi är här, Skype är underbart, fyrtiofem kronor i månaden och kunna ringa obegränsat till fasta nummer hemma i Svedala. De andra två små gossarna har bränt sig ganska rejält, jag brukar använda skydd medan vissa andra inte gör det, vilket givetvis ger vissa intressanta effekter, bland annat kan vi numera med fördel kalla Jocke för Rudolf.

Dag sju

Jag tänkte köpa solkräm i stadens lokala supermarket (om man nu kan kalla det en stad. Det finns två gator, Front street och Back street, och supermarket... well... ICA Kvantum i Nossebro är större...) och valde att vänta, eftersom en liten flaska 30+ kostar ungefär en månadslön för vissa här. 110 EC motsvarar runt trehundra kronor. Fattar inte riktigt hur det där går ihop, för jag har inte hittat några affärer som har billigare priser på importerade varor. Allt är dyrt, förutom det som produceras här på ön. Valar, hundar och getter och sånt.

Hår och naglar växer för övrigt så det skvätter om det här borta. Jag har klippt vänster hands naglar dubbelt så många gånger här på en vecka som hemma (långa flicknaglar är icke att föredra när man spelar bas). Skägget kanske växer lika fort. Det vore intressant att komma hem som Cat Stevens och ge Brandon borta i Sheboygan lite competition. Vad gäller håret... undrar om det flätar sig själv.

I går drog Jocke två strängar. För övrigt fick vi äntligen träffat chefen, Lars, som satt ned med sin fru Margit på Jack's Bar och lyssnade på vårt akustiska set. Det är många turister som verkligen gillar det vi gör, och det är väldigt roligt. Om det blir någon vidare respons från lokalbefolkningen återstår väl att se, vi är inte kungar på reggae... än.

Dag sex

Well, Christofer var romantisk nog att skriva sin flickväns namn i snäckskal på stranden och fotografera konstverket, när jag skriver till min vän och inneboende blir det kanske inte särskilt romantiskt utan snarare mer ett monument över två hjärnor som inte riktigt fungerar som alla andras gör, men whatever. Sofia, du får se det som ersättning för vår uteblivna gemensamma julklapp. Eller har du skaffat en?

Hittade den här i duschen i morse. Söt liten krabat. Såna där ser vi inte för ofta hemma...

Dag fem

Gig nummer två, after beach på Jack's, transformatorn höll utmärkt, inte så mycket publik dock. Men god mat. Och vi fick repat lite. Vi har fått lite relationer till folk på ön nu, enbart goda när det gäller lokalbefolkningen, blandade när det gäller svenskarna på hotellet. Vi har träffat en tjej på Devil's Table som är väldigt bra att ha att göra med, som heter Jessica. Hennes öra syns även på bilden ovan. Till höger syns en lokal profil, minns jag rätt heter han Charlie.

Till Jack's åker man lämpligtvis taxibåt, och vi hivade ned alla grejerna i en utombordare. Intressanta noteringar är när kaptenen (han vill kallas så) bad oss om en fender som låg bredvid mitt bascase. Jag hann fundera på hur fan han kunde veta det. Notering två är att man anropar båten genom en kustbevakningsradio som styrs som en walkietalkie inne i köket på Devil's Table. Jag var helt säker på att de drev med mig. Dessutom kom inte båtjäveln på närmare en timma, så jag var övertygad om att samtlig personal på Devil's Table satt inne i köket och garvade åt lättlurade svenskar.. ;)

Dag fyra

Idag var det första giget, Devils' Table, helband, nere i stan. Först lite logistik att ta sig till och från, sedan fjäska för en vaktmästare att låna en extension cord till strömmen. De har ofta både uttag för 115V och 220V här, men på lite spridda ställen, så förlängningskabeln är var västindians vän. Våra prylar är samtliga på 115V. På ett av ställena där vi ska lira, Jack's Bar, finns endast uttag för 220, så bartendern rotade fram en gammal rostig transformator, som låter som ett helt dieselaggregat, ur en gammal garderob under lite annat skräp som inte använts på tjugo år. Det är tur att vi inte fraktat över PA till ön, jag skulle få magsår.

Giget gick bra, vi lirade för ett gäng kanadensare som sjöng med och diggade vår musik. Vi har lovat att lira blues och soul och blanda in lite karibisk musik, men jag är fortfarande lite skeptisk till att lira reggae för locals, det skulle egentligen kunna likställas med att bjuda in ett jamaicanskt band för att man ville ha någon som lirade Ledin på den lokala pizzerian.

Dag tre

Det verkar som att jag inte får behålla min egna villa utan flytta in i bröllopssviten tillsammans med grabbarna, vilka nog inte hade väntat sig tillökning så fort. I går kväll var vi inne och tog ett par öl på puben Salty Dog, med en riktigt skön bartender och en jävla utsikt. Käkade på Devil's Table, ett av ställena där vi ska lira, och pratade med personalen där, varav minst hälften är från Sverige. Riktigt duktiga kockar. Kvällen avslutades med ett besök på restaurangen Whaleboner, där vi lyssnade på ett riktigt uselt lokalt band som körde karaoke. Det roliga är att ingen annan än vi verkar tycka att namnet på stället var roligt, jag höll på att garva ihjäl mig.

Dag två

Här är vi ute och går i omgivningarna, och beundrar öns vilda djur och bländar lokalbefolkningen med den beryktade avsaknaden av svensk solbränna. Vi var inne i stan idag, och växlade pengar, handlade mat, köpte frukt på en lokal marknad där vi tydligen borde prutat, lät vår kontakt på hotellet oss förstå. Jag försökte pruta på en taxi efter det utan något vidare resultat mer än att taxichauffören garvade en stor del av resan. Turistpriserna är väl tilltagna, och de dagar vi inte jobbar betalar vi personalpris när vi äter på hotellet. Och trots att vi klipper notan på hälften är det ändå i princip dyrare än svenska priser, och det säger en del om vilken typ av gäster som brukar åka hit...

Nåväl. Vi har fått vår utrustning, Fenderstärkare, Ampegcombo, Ludwigtrumset, helt okej grejer. Dock har det stått obevakat i ett förråd och börjat rosta, men allt verkar fungera. Synd att inte ta vara på prylarna när man gör investeringar...

Bequia 2009

Tre vilda gossar, David, Christofer och Joakim, har givit sig på ett Västindienäventyr och kommer befinna sig på den lilla ön Bequia, St Vincent ett tag framöver. Avresan gick 17/1 till London med Ryan Air, Barbados nästa dag via British Airways och ett litet propellerplan från Grenadine Airlines, som såg ut att hållas ihop med trälim, tog dem ända fram till den lilla ön. Efter lite diverse procedurer med exempelvis att bagaget kom en dag senare, och att man får hitta sina egna lokala lösningar till det mesta, eftersom turistpriser är dyrare än hemma. Taxi kostar i princip 120 SEK vart man än ska, men då hittades en lokal "buss" som åker fram och tillbaka mellan väst- och östkust på ön, och den gubben nöjde sig med tre kronor per man, fick fem och var överlycklig. Jocke och Christofer fick bröllopssviten, vilket är väldigt gulligt, och dubbelsäng och sänghimmel och allt som kan tänkas behövas på en romantisk tripp på tu man hand. David fick ett eget rum, tio meter från havet, och är inte jätteledsen. Ovanstående videoklipp togs första kvällen efter god mat, lite inhemsk öl och framför allt en rätt intressant jetlag.