Tysk middag, återigen

Vi hade en grymt skön kväll hos tyskarna igen, de bjöd in oss på middag och vin och lite väl valda örhängen från Johnnys spanska gitarr av märket Höfner. Johnny, Rudolfs gode vän, har smeknamn efter Johnny Weismuller då hans föräldrar tyckte att han som liten liknade en apa och borde vara med i Tarzan. Han är döpt till Heinz. Precis som ketchupen.

Roliga incidenter är när vi höll en lång utläggning om att Jocke var en berömd operasångare i Sverige, en så kallad countertenor, som bara sjunger i extremt hög falsett som specialitet. Filmklipp kommer. Konsertstämning inträdde i lyxvillan. Givetvis såg de igenom den fejkade italienskan, men de var nöjda och glada med de improviserade svenska låtarna, som tillverkades på plats och innehöll alla möjliga dumma ord, som tyskarna glatt sjöng med på under dirigering av de svenska musikerna. Sjukt svårt att hålla sig för skratt, tårarna rann. Låtar av många olika nationaliteter framfördes, Johnny sjöng på ryska, franska, italienska, spanska och tyska, och vi sjöng på svenska, fejkryska, hopplöst fejkad italienska och improviserade melodier. Vad gör man inte för att verka världsvan?

Vi sjöng dock mycket Taube, vilket tyskarna gillade. På bilden ser ni brudgummen från bröllopet, som definitivt inte kan spela gitarr för allt i världen, för övrigt är han rätt lik Sven-Bertil med lite fantasi. Vad sägs?

Vi bor just nu i ett hus i Port Elizabeth, och har snart löst våra visum, och börjar repa för musikfestivalen som startar i helgen.