Hej och hå

Här är en av låtarna. Jag skriver ingen varningstext denna gång om att innehållet i texten kan förefalla provokativt, man lyssnar som vanligt på egen risk. Låten går åt skogen när den i andra versen konverterar till till dvärgarnas sång i Snövit, men Rudolf och hans vänner sjöng med duktigt i första refrängen.

Tysk middag, återigen

Vi hade en grymt skön kväll hos tyskarna igen, de bjöd in oss på middag och vin och lite väl valda örhängen från Johnnys spanska gitarr av märket Höfner. Johnny, Rudolfs gode vän, har smeknamn efter Johnny Weismuller då hans föräldrar tyckte att han som liten liknade en apa och borde vara med i Tarzan. Han är döpt till Heinz. Precis som ketchupen.

Roliga incidenter är när vi höll en lång utläggning om att Jocke var en berömd operasångare i Sverige, en så kallad countertenor, som bara sjunger i extremt hög falsett som specialitet. Filmklipp kommer. Konsertstämning inträdde i lyxvillan. Givetvis såg de igenom den fejkade italienskan, men de var nöjda och glada med de improviserade svenska låtarna, som tillverkades på plats och innehöll alla möjliga dumma ord, som tyskarna glatt sjöng med på under dirigering av de svenska musikerna. Sjukt svårt att hålla sig för skratt, tårarna rann. Låtar av många olika nationaliteter framfördes, Johnny sjöng på ryska, franska, italienska, spanska och tyska, och vi sjöng på svenska, fejkryska, hopplöst fejkad italienska och improviserade melodier. Vad gör man inte för att verka världsvan?

Vi sjöng dock mycket Taube, vilket tyskarna gillade. På bilden ser ni brudgummen från bröllopet, som definitivt inte kan spela gitarr för allt i världen, för övrigt är han rätt lik Sven-Bertil med lite fantasi. Vad sägs?

Vi bor just nu i ett hus i Port Elizabeth, och har snart löst våra visum, och börjar repa för musikfestivalen som startar i helgen.

Friskis? Nej tack

Mannen till vänster är en gammal bekant, han heter dock Steve och inte Charlie, som jag felaktigt skrev innan. Han säljer charlie. Det är en helt annan sak. Dock väldigt snäll snubbe, som hjälper oss med allt från scenbelysning till att klättra i träd och hämta mangos. Det sistnämnda ger de här gossarna en imponerande fysik, Steve är i själva verket 42 år...

Vilket får mig att inse att gymkortet var en i-landsinvestering och att jag borde solidariskt sett klättrat upp och ned i Svartedalens granar ett par gånger dagligen och sparat pengarna till annat. Kulturkrocken är ett faktum.

Numera blir det förmodligen Slottskogsbjörkarna som blir utsatta för Malmsk åverkan. Fair enough. Mindre barr och större klätteryta. Kokosnötter är däremot sjukt goda, hugg av halva med en machete eller närmaste tillhygge (nagelfil?) och häll upp i ett glas med lite is och du får en utmärkt törstsläckare. Vill även prova kaktusvatten innan jag blir för gammal. Visste ni att det faktiskt finns en kaktusart som heter skrynkelkaktus? En hälsning till morfar på den här.

Längtar nästan efter snö. Skrev jag verkligen det där?

Tyske Rudolf han dansar...

Måste bara slänga upp den här filmen, som är från bröllopet. Den visar gamle Rudolf som dansar loss med bartendern till Christofers ljuva stämma. Detta är vid den tiden på festen där bara järngänget orkar hålla igång och dansa (med tanke på genomsnittsåldern på sällskapet borde den teoretiskt sett inträffa efter ungefär en kvart). Rudolf gillade oss, för övrigt. Vi får komma till Tyskland och spela om vi vill. Jag kan lätt tänka mig en tripp dit, och kanske även att komma någon gång per år och bada i hans pool här på ön, det hade inte gjort särskilt ont.

Har för övrigt kommit underfund med att det enda som händer vid tjugosex års ålder är att det blir dyrare att åka tåg. Den enda tituleringen "ungdom" vi tjugofemåringar hade kvar har nu försvunnit, och vi är nu officiellt dömda till ett liv i vuxendom, misär och ansvar. För övrigt har jag hört från säker källa att det inte går att komma närmare trettio än tjugosju, men det är internt mellan mig och min allra käraste möbel.

Har blivit ganska bra polare med en del folk som bor här på ön. Det kommer bli trist att lämna dem sen, men en given semester om något år eller två. För övrigt känns det som att detta blogginlägg bör nå grande finale innan den beryktade tjugosexårssentimentaliteten infinner sig. Over and out.

Födelsedag i Karibien

Den 26:e födelsedagen firas just nu i Karibien, klockan är ett på dagen och jag har fortfarande ont i huvudet av min födelsedags-strongrum som jag fick av Emma och Jessica igår, tackar och bockar ;) Tack alla som skrivit på facebook, även en del vänner som jag knappt visste att jag hade. Jag gillar cyberbekräftelse, det får en att känna sig speciell på något vis..:)

Nog med cynism, det är en underbar dag. Det regnade på förmiddagen, men just nu skiner solen och det är tjugonio grader här enligt en svensk vädersajt, hur nu de kan veta det. Jag fick en fin födelsedagsdikt av Sofia vilken är svårslagen, men det är mycket kvar på dagen. Vi ska köra full fräs på drickshatten ikväll med motiveringen att basisten måste ha pengar till stundande pensionstillägg. Rullstolsbidraget har gått ned i år, ryktas det om.

Ska strax fortsätta, ska bara sätta i löständerna så att jag hör vad jag skriver.

Ovanstående bild är från det mest sanslösa lyxhus som någonsin sett solen i Karibien. Och där lirade tre slynglar från Sverige på bröllopsfest. Hela komplexet var på närmare tvåtusen kvadrat, inklusive två gästhus och tre våningar. Och gubben är tysk och heter Rudolf. Jag frågade aldrig om efternamnet var Hefner och var bikinitjejerna höll hus, men enligt uppgift är han fortfarande VD för ett cementföretag. Gubben dansade mellan varven så att vi befarade att knälederna skulle hoppa ned i poolen. Vi spelade en massa folkvisor med en av gästerna på solosång, bland annat ett par spanska och en och annan rysk. Jag sjöng givetvis kvällar i Moskva med min bästa hittapåryska, givetvis inte lika bra som far, men inte långt efter. Vissa ord var nära orginalet...

PS. Sexbomb av Tom Jones med en vilt dansande Rudolf och en sensuell lokal bartender var en killer. Filmklipp kommer.

Alla hjärtans dag

I lördags spelade galningarna i det svenska husbandet ett tjugotal äckligt smöriga kärlekslåtar dagen till ära. Det bör poängteras att nivån var rekordlåg. Vi pratar Celine Dion. Backstreet Boys. Och Bryan Adams. Får ni rysningar?

Hursomhelst var det uppskattat, för intresset för vidrig musik är stort här nere. Och även för tre gossar som med sockersöta röster sitter och sjunger pojkband, då publiken lärt sig att ge dricks även till bandet, vilket uppmuntras speciellt av basisten.

Bröllop imorgon. Kontant betalning. Ljuvligt.

Vi fick en rundtur idag, av två lokala entusiaster som gett sig sjutton på att de ska visa oss runt på ön. Vi drog runt i en liten jeep på alla möjliga olika småvägar och extremt branta backar. Nordhemsgatan är en liten kulle i jämförelse. För er som bor i Nossebro, tänk Hagaberget.

Lite hemlängtan efter lägenhet i Linne. Med inventarier, som jag hoppas finns på plats när jag kommer hem. Som sagt, jag har även som projekt att hela lyan ska inredas med möbler från Indonesien, så vi kan väl sticka dit med en container eller två i juli? Anmäl er via facebook, så delar vi på bensinpengarna.

Grishund

På bilden ser ni en vy över Admirality Bay, en halv Jocke och en fiskrensare. Rätt grisigt men förbannat pittoreskt. Samma kväll lirade vi på Devils för inte mycket folk alls men ett par glada tyskar och österrikare. De kom fram och hade ett offer jag inte kunde refuse, så vi kommer, om allt går i lås, lira på en bröllopsfest på vår lediga måndag. Med andra ord, vi har inte hunnit vara här en månad än men lyckats få gig på alla möjliga konstiga ställen. Det är lite som de gamla vise männen säger, fyra tusenfotingar är fler än fem begravningar. Och korven, den har två.

På tal om korv. Vi har en vit hund som tycker om Jocke, som har löss (fan vad svårt det ska vara med syftningsgrammatik till höger och vänster) och som följer oss runt hotellet. Rätt söt, men med en mycket märklig svans. Den har knorr. Vilket förmodligen gör att den kategoriseras som blandras. En åttondels gris och resten golden retriever.

För övrigt, alla strömbrytare till lampor och andra apparater tänds nedåt. Det tar en bra stund innan man lär sig det där, jag har inte lyckats än. Och sen kör idioterna på fel sida vägen. Och månen är vänd åt fel håll. Halvmånen är nedåt. De är inte kloka, västindianerna.

Var på massage idag förresten.

Begravning

Vi fick ett rätt intressant gig på vår lediga dag, Lars och Margit frågade oss om vi ville lira på en begravning för en norsk kvinna som levt på ön i tjugotalet år, som hamnade här när hennes och hennes mans jordenruntresa slutade med att deras båt sjönk nära en av grannöarna.

Vi skulle spela ett par väl valda låtar när askan sänktes i vattnet från Friendship Rose, en av de gamla vackra segelbåtarna som ligger i hamn vid Admirality Bay här på ön. Vi valde bland annat Bridge over troubled water, och Himlen är oskyldigt blå, med tanke på hennes skandinaviska härkomst. Det vi inte hade planerat var att en av de lokala musikanterna även var inbjuden, och han hade med sig en gitarr och började lira lite stämningsfulla örhängen. Bland annat Hey Joe. (Hey Joe, I heard you shot your woman down..)

I videoklippet ovan kan ni höra när han får feeling på Hero, av Enrique Eglesias, en speciell hälsning till Malin på den här.

Tusenfotingsjakt

Det här är i efterhand hur komiskt som helst, men just då var det halvkul. Jag satt fridfullt och läste mail när Jocke hämtade mig en kväll och sade att en jättetusenfoting smitit in på vårt rum, vi har nämligen blivit varnade för de där krypen flertalet gånger. Vi kollade upp kräket på youtube och fick se en intressant fight mellan en tusenfoting ungefär lika stor som en fullvuxen flodhäst och en tarantella, ta en titt på den här länken... vilket gjorde att vi fick ta till drastiska åtgärder..

Tusenfotingshelvetet hade smitit in när dörren var öppen och grabbarna sprutat myggspray på den, vilket gjorde att vi dessutom hade med en arg tusenfoting att göra. Som tillhygge begagnades gardinstänger från hotellet, skruvade ned dessa från lobbyn och lade de vita gardinerna i en av sofforna i entren. Nattvakten måste reagerat vid den här tidpunkten på ett relativt märkligt inbrott. Hela rummet genomsöktes efter monstret, och det ska tydligen till en tusenfoting för att faktiskt städat upp bland gossarnas prylar. Jag vet hädanefter vilka knep det finns att ta till. När allt var genomsökt hittades den stackaren ute på verandan, helt slut efter all myggspray och skadad till döds. Ungefär en femtedel av storleken på videon, ska tilläggas. Den delades i tre delar med gardinstången som en lans och vi tyckte riktigt synd om den efteråt.

En vanlig dag på jobbet...

Well, nu har vi börjat komma in i en viss vardagsrutin här, så tiden går helt plötsligt rätt fort. Jag börjar bli polare med den kvinnliga telefonisten på Gideons taxi som kör oss till och från jobbet, det börjar bli en helt naturlig procedur att tvätta skallen i handfatet, kockarna har snart slutat klaga på mig för att jag inte kan vara som vanligt folk och käka normal mat, vi har tröttnat på lobbymusiken på hotellet där samma skiva rullar dygnet runt och funderar på att smuggla in en egen blandskiva med städerskan, hon gillar oss, plus att vi börjat gå upp allt närmare klockan nio om morgnarna än sju som var planen från början.

Ödlor, förresten finns det gott om. Helt omöjliga att försöka fånga om man nu skulle försöka sig på det. Såg precis nyss en liten kvick jävel smita över gårdsplanen i minst hundratjugo. En gepard i god form skulle se ut som en gubbe med keps i en messerschmidt omkörd av en österländsk flyttkarl. Ursäkta för internt skämt, berörda förstår till fullo.

Förresten, älskar följande dialog mellan en av kockarna och vår trummis Christoffer, som har gått ned några klädsamma kilo hittills under vårt söderhavsäventyr och vill veta hur mycket:

- Vi har en ny våg på jobbet.
- Jaså? Var nånstans?
- Den är grön.

Grabbarna är för övrigt ute och festar just nu, jag försöker sköta mina bestyr och leta jobb i sommar. Och gå upp tidigt imorgon och gå en promenad. Och lira lite gitarr. Och ta ut lite nya låtar. Och se en skvätt på Walk the line. Och träna lite. Och... varför har dygnet inte fler timmar?

Bluesjam

Här ovan ser ni en hel båt full med backline, två gossar och en mycket auktoritär sjökapten. Vi lirade blues på Jack's idag ihop med pianisten David Maxwell. Han har lirat ihop med Eric Clapton, Muddy Waters, John Lee Hooker och Bigtime Band. Undrar vad han är mest stolt över.

Det är söndag, vilken började med en hårtvätt i handfatet enligt en numera vedertagen modell.

Vi repade en skvätt borta på Devil's Table på helbandssättning och fick spridda applåder från båtarna som låg i hamn. Lite morgonunderhållning utan sång och en medley av Christian Walz, Latin Kings, Dire Straits och Led Zeppelin i samma låt borde få den mest kräsne skivproducent att kasta sig på telefonen. Man vet aldrig vad det ligger för rika idioter i lyxbåtarna utanför...

Kackerlackor har jag sett ett par stycken det senaste. Ska försöka fånga en eller två och lägga i Jockes kudde nån gång när han inte ser. Jag såg två feta dylika som simmade i en kvarglömd drink på toaletten på Devils Table, och för det första såg de ut att ha stora problem att komma ur glaset av olika anledningar, och för det andra funderar jag på hur mycket sprit en kackerlacka egentligen tål innan den blir alkoholförgiftad och jättedöd. De är sega, som bekant.

För övrigt, vad är grejen med alla namn på djur och andra idioter på engelska som anspelar åt alla håll som tänkas kan? Kackerlacka heter cockroach. Påfågel heter peacock. Richard kallas för Dick och är jättenöjd och glad med det. Det är ungefär som om vi skulle på svenska döpa djur till ord som jag är för pryd för att låta Sofia känna till att jag ens lärt mig från början.