Sista veckan

Här är en pittoresk bild från en gourmetbutik i Clifton på Union Island. Älskar att gå runt och leta bland exotiska varor och kanske även köpa med souvenirer hem. Även när man letar runt bland kyldiskarna och hittar delikatesser med produktnamn som "Rökta Sardeller" vet man att man är i söderhavet. Hurra för import!

För övrigt, priser är värt att notera än en gång. Man kan få tag på marabouchoklad, men man får lägga en femtiolapp per kaka. Och apelsinjuice, flingor och läsk är också tokdyrt, en liter juice kostar runt fyrtio kronor. Jag längtar till Willys redan nu.

Det ska faktiskt bli skönt att komma hem, att inreda lägenheten ska bli roligt. Det första som ska köpas är kyl och frys, vilket är riktigt billigt på blocket, om man vill ha de höga vita skåpen och inte bryr sig om att köpa flashiga varianter i rostfritt stål eller aluminium. Köket i sig måste göras något åt, men jag ska försöka tjäna in lite pengar först.

När dollarn är uppe i tolv-tretton kronor är det dags att köpa kök.

En hel del gigs är bokade, vilket är trevligt. USA ser ut att vara på tapeten 26 maj - 10 juni dessutom. Förutom att jag missar Malins student och födelsedag.

Har laddat hem Nuendo och ska försöka få igång mitt ljudkort. Kyron väntar på att spela in lite freestyle på våra låtar, vilket bör hinnas med innan vi åker härifrån.

Sailing, bigtime

Tre grabbar och en fransman hittade efter fem dagar hem till Bequia välbehållna, vindpinade och solbrända. Undertecknad har en vacker, kolabrun färg med doft av nöt, dock endast fläckvis eftersom allt förmodligen kommer ha flagnat bort innan hemkomst. Dock är detta ytterligare ett äventyr att lägga till berättelser för eventuella barnbarn. Som alltid träffar man intressanta karaktärer, likt mannen på bilden ovan, som kallas Lördag och har en taxibåt med svensk flagga på. Överlycklig blev han, när han träffade människor av samma härkomst, och bjöd oss på fest och ville sälja fisk i ett och samma andetag.

Hemkomsten förresten, RyanAir landar på Säve på fredag klockan 22.00 med ett svenskt band ombord, och de eventuella västindianer vi lyckas smuggla med oss i väskorna.

Seglingen hem till Bequia var en upplevelse. Ganska hög sjö för landkrabbor som oss. Då toaletten på båten var mer eller mindre ur funktion eftersom ventilen låg under vatten (toaletten använder saltvatten och riskerar att svämma över om man använder den under färd med upprört hav) var det i det närmaste raketforskning att försöka kissa ombord. Om man försökte göra det i havet var det av intresse att undvika livbåten och även sina egna kläder samt försöka klamra sig fast vid båten med båda benen och minst en hand.

Snorkla på Tobago Cays är alltid en hit. Du hinner knappt komma i vattnet innan du närapå slår huvudet i en sköldpadda, vilka simmar runt som det vore den mest naturliga sak i världen. Vattnet har samma färg som i reseguiderna, och i korallreven finns alla möjliga märkliga fiskar och färger, krabbor och sjöstjärnor, bläckfiskar och stingrockor. Önskar man hade haft en undervattenskamera. Det häftigaste är ändå sköldpaddorna, eftersom de är rätt stora. Genom snorkelglaset ser de dessutom ut att vara minst två meter långa.

Vårt sällskap på segelturen var en fransman som kockarna Staffan och Patrik kallar för Fritzl i syfte att skrämma upp Jocke lite, men i själva verket var han väldigt harmlös och väldigt snäll och före detta VD för ett mjukvaruföretag. Troligtvis har han levt ensam lite för länge och blev aningen sentimental när han drack rödvin och lyssnade på vacker musik, en av kvällarna grät han en skvätt när vi spelade Cornelis för honom, men i övrigt var han en duktig och pålitlig kapten och vi lärde oss lite franska och segling på kuppen. Och hur man gör sandwich med äggröra och lök.

Söndagens gig

Lördagen avslutades med att undertecknad somnade på flaket på en golfbil på väg till Friendship Bay, slog i huvudet någonstans under färdens gång och vaknade med spräckt ögonbryn i en solstol på stranden och tyckte egentligen att livet var ganska härligt emellanåt.

På söndagen badade jag på förmiddagen utanför Devils efter ett mikrofonstativ någon kastat i vattnet, jag lyckades givetvis sätta en sjöborre rakt i vänsterfoten och började långsamt ana ett scenario med en veckas haltande och hobbykirurgiska experiment.

Kyron dök upp utvilad på Jacks för det sista giget där han egentligen inte alls skulle medverkat, men liknande detaljer spelar ingen större roll i Karibien. Det var väldigt mycket folk denna gång, och jag vet inte riktigt vad killen går på, eller hur han orkar sjunga så länge utan minsta vila, men han hoppar runt med en energi som skulle få en duracellkanin att byta leverantör. Låten i filmen ovan är en improvisation med en refräng som jammades fram under kvällen på Mayreau med trumpojkarna. Lite tveksam filmning, mest Kyrons mage av nån jäkla anledning, men det beror på att kameramannen försöker spela bas samtidigt.

Söndagen avslutades med att bandet och Kyron blev bjudna på en middag av en nöjd Margit, så hela styrkan åkte över till Devils och käkade trerätters. Efter maten rev vi ut virveltrumma och hi-hat ur förrådet och satte oss och jammade lite vid bryggan. Bland annat lärde vi Kyron första versen på "Brev från kolonien", vilket faktiskt gick över förväntan. Ljudklipp finns. Polisen anslöt sig och levererade några oförglömliga versioner av Let it be, varav några även där finns inspelade. Carinas hund dansade mellan borden och välte ut ett tequilaglas vilket jag lyckades sätta högerfoten på, så jag återvände framåt morgonen till hotellet med en glasbit i ena foten och en sjöborre i den andra.

Jag fick lite lämpliga tips under dagen för lämpligt handhavande vad gäller avlägsnandet av tidigare nämnda sjöborre, och det alltjämt mest återkommande var att kissa på foten. Vilket verkade helgalet till en början, men efter en stund kom jag på att jag läst om någon liknande historia. Dock lät jag bli att praktisera det under dagen, men vid hemkomst till hotellet var det fullt naturligt att låta Christofer skvätta lite på den angripna foten då han ändå stod och kissade i en av rabatterna vid sidan av gångvägen upp till huvudbyggnaden. Jocke var inte sen att hjälpa till, och när även jag anslöt mig till triofontänen tänds en liten ficklampa bakom oss, vilket visade sig vara den gamle nattvakten som skulle kontrollera vad som försiggick. Jag skulle definitivt vilja läsa hans dagbok.

Mobilen hittade hem!

Semestern har börjat! Har otroligt mycket bilder och filmer att lägga upp just nu, för mobilen har nämligen hittat tillbaks - mannen på filmen ovan hittade den obevakad på ett bord och skulle visa mig att saker och ting blir stulna om man inte passar sig. Egentligen borde jag hälla klipulver innan för skjortan på honom, men samtidigt är det grymt att telefonen är tillbaks.

Ville slänga upp den här filmen på bloggen mest för att jag gillar symboliken i den. Det är en konst att hålla humöret uppe, speciellt åt saker som knappt ens är roliga, till exempel att sätta en stackars närsynt servitör på en barstol med en gitarr i näven och se vad som händer. Cherry garvar så fönsterrutorna nästan går av på mitten, och det trots att de stackarna jobbar på samma restaurang sex dagar i veckan, oftast tio timmar om dagen för en ynklig lön och egentligen borde vara otroligt trötta på varandra dygnet runt. Imponerande.

Sista gigen var väldigt roliga, vi anlitade Kyron, karibiska idolvinnaren, för att lira ett gig med oss på lördagen på Devils Table. Emellertid dök han upp redan på Jacks på det akustiska giget under dagen, drack en massa allt möjligt och sjöng tills grannarna ringde och klagade flera gånger om. Det var inte särskilt mycket folk på Jacks, bandet var nästan fler än publiken och hade tveklöst mycket roligare, vilket var en lyckad uppladdning för lördagskvällens final. Trodde vi. Kyron slocknade på en soffa innan giget, det svenska bandet skålade i mjölk och rysk dynamit och spelade i dubbelt tempo utan finess och eftertanke med inställningen att om alla hoppar kanske åtminstone någon stackare landar med rätt sida upp. Förmodligen ett av de bästa gigen. Speciellt avslutningen. Vi har en lokal polisman på ön som håller ordning på oss, en liten kompakt man med revolverhölster, nätbrynja, svart pikeskjorta, batong och en liten keps som det står "POLICE" på. Sista låten, Let it be, framfördes med polisen på sång, jag på trummor, Christofer på synnerligen ostämd bas och Jocke var överallt samtidigt. Polisen fick upp ångan, och ville inte sluta när vi andra gjorde det. Jag fångade hans stämma på inspelningen nedan:

Snart semester

Här ser ni en bild från katamaranen, till höger är kapten Garys fru Leah, till vänster är nån lokal idiot som hängde med oss från Mayreau som vi liksom aldrig riktigt blev av med. Utflykten till Tobago Cays, hursomhelst, startade på Mayreau där vi träffade några av Garys vänner på stranden (efter att jag gick vilse i skogen). Resan dit var fylld av lyckorus (det är inte varje dag chansen erbjuds att få gratisskjuts på en tiomiljonersbåt runt i Karibien...) och kvällen bjöd likväl på överraskningar. Väl på stranden i Saltwhistle Bay började vi lira lite av våra låtar, och som från ingenstans kom ett gäng trumpojkar med mongobongos av olika storlek och släppte loss till våra späda svenska visor. Det finns ett gäng filmklipp på spektaklet, och med risk att plagiera herr Norberg, men det lät ungefär som något liknande följande:

- (Bigtime Band) "yooou can daaaaance, yooou can"

- (Tio galna västindianer) "BOMBOMBADABÅNGKRASCHBOFFBOFFBAFF"

- (Bigtime Band) "jaaaive, having the time of your liiife"

- (Tio galna västindianer) "BADABASHBAFFKRASCHBOFFBOFFBOMBOM"

- (Bigtime Band) "ooooh, see that giiirl"

- (Tretton galna västindianer och kapten Gary) "BADOMBOMBOMBOFF"
- (Bigtime Band) "watch that sceeeene"

- (Västindianer, Gary och Leah) "RADABOMBOMDOFFDOFF"

och så vidare. Till slut hade vi lirat hela kvällen, gjort tio nya låtar med stämmor i refrängerna och karibisk freestyle i verserna. Till alla kulturtanter som pratar vitt och brett och vackert om möten mellan olika etniska kulturella grupper, det här skulle ni sett. Trumpojkarna hittade på något brutalt karibiskt groove och jammade på det, vi hittade på en refräng och de freestylade på textrader som vi sjöng. En av de roligaste musikupplevelserna någonsin.

Det ser även ut som om det blir en segeltur till. Kanadensaren var på giget igår och sade åt oss att åka från Bequia på tisdag morgon klockan tidigt. Medtag vin, mat, gitarr och badbyxor. Aight.

I kväll lirar vi med Kyron, karibiska idolvinnaren, och på söndag gör vi vår sista arbetsdag. Faktiskt. I onsdag hade vi möte, och vi förhandlade fram en månad mindre vistelse men två veckors semester. Vilket gör att vi åker hem den 2:a och är i Sverige den 3:e.

Tyvärr blir det ganska få nya bilder från de här veckorna, för min mobil stals i går kväll, den låg obevakad på Jack's Bar. Svenska simkortet är kvar, så jag byter inte nummer, men jag kommer behöva era nummer igen, mina vänner. Trist nog försvann en hel del bilder som jag inte hunnit lägga över till datorn, och alla gamla inspelningar med låtideer och liknande. Kanske dags att skaffa iphone? Ohde, gör ett bra pris.

Någon som har bra namnförslag till herr Ohdes nyfödda lilla mästerverk? Carl-Johan är på förslag. Jag tänker mig något i stil med Tommy Lee Ohde, James Gestapo, Howlin Lill-Matte Ohde, Ringo Noel Pete Townshend Ohde, eller bara Killer, kort och gott. Jag menar, grabben ska ju bli rockstjärna, liksom.

I förrgår vaknade jag på morgonen och trampade så när på Jocke som sov på golvet, fick se en något sömnig kapten Gary som sov bredvid Christofer med ytterkläder på. Gary vaknade relativt panikslagen över att Leah var hårigare än beräknat och blev i nyvakenhetens ljuvliga villfarelse medveten om sitt viktiga möte med kunder vid arla morgonstund. Efter några samtal, bland annat med en mycket upprörd Leah (varvid Gary simulerade ytterst dålig täckning och var tyst i tjugo sekunder och därefter lade på) fick vi styrt upp en Gideon-taxi som tog stackars kaptenen till hamnen för att ta tag i saker och ting.

I går vaknade jag av att polisen knackade på dörren klockan 04.00, med engelsk dialekt. Det var Gary igen, som undrade om vi sov. Den där är inte klok.

Tobago Cays

Vi har varit på den mest underbara tvådagarsemestern hittills, det var absolut värt hela resan. Jag är ytterst tveksam om ens Rudolfs tyska dans slår den här utflykten. Vi åkte med katamaranen Jade of Tortola till Mayreau, Tobago Cays och Union Island. Hemresa var med åbäket ni ser ovan, vilket är en blandras av haj och propellerplan. Helt tomma flygplatser på både Union och Bequia när vi flög, naturlig orsak. Samtliga karibiska flygbolag ligger förmodligen och gömmer sig någonstans när det här monstret är ute i luften.

Första kvällen på Mayreau var underbar, jag ska redogöra för den när jag har mer tid. Jag försökte ta mig runt ön och gick längs sandstranden som omgärdar hela ön i tron att ön inte var särskilt stor och att man gick runt den på en halvtimme. Yeah, right. Jag var ute i två timmar, snubblade på en fisk, hukade under grenar i skogen när stranden blev oframkomlig, såg en stor spindel i ett träd, kan även varit en krabba, sprang handlöst och skrämde vettet ur en livsfarlig ödla, kan även varit en get, varvid jag bestämde mig för att vända om. Mörkret smög sig på mig likt en hungrig varg på ett oskyldigt... måste dra. Vi ska äta med en galen fransman som lovat ta med oss på en segeltur på måndag, uppdaterar snart.

Moneymakers

När vi lirade på Jack's på lördagen var den en hel del gäster som verkade uppskatta vår musik. Vid dylika tillfällen brukar vi ta för vana att lägga ut en liten hatt som man kan lägga pengar i, för att ge uppskattningen ytterligare en dimension. Den ytterst hängivne restaurangbesökaren som lade en amerikansk tjugodollarsedel verkade dessvärre inte uppfatta den relativt tydliga fingervisningen, utan han hittade ett eget ställe att lägga pengarna på. I högtalaren. Sedeln försvann djupt ner i innandömet på monitorlådan, varvid vi skruvade isär den helt och hållet, vilket tog en bra stund. På bilden ser vi Simple (han kallas så) som gärna ville hjälpa till. Han fick sjunga lite Marley med oss som tack för hjälpen (med andra ord ingen hittelön. Svenskar är snåla, särskilt om undertecknad räknas till tidigare nämnd grupp människor.)

En hel del har hänt sedan sist jag skrev. Bland annat är hela laptopen ominstallerad efter ett ganska elakt virus som tog över samtliga internetfunktioner. Viruset gav sig till känna kort efter att Jahrett som står i baren på Moskito lånat datorn för en stunds vuxenunderhållning på särdeles tvivelaktiga sidor, vilket naturligtvis inte har något samband.

Min nya hobby är att gå upp tidigt och se olika delar av ön. Vilket leder till skoskav och solbränna och roliga minnen. Sprickor i foten får man också, vilket skapar behov av en fotfil eller två. Då mina engelskakunskaper sträcker sig ungefär dit, och damen i snabbköpet inte förstod hälften, medförde dåligt tålamod ett besök på den lokala järnaffären medförande inköp av sandpapper modell sjukt grovt för behandling av förhårdnad häl. Funkar utmärkt.

En försenad födelsedagspresent kom häromdagen, uthämtad i tullen mitt i Port Elizabeth (granne med immigrationsverket, vår käre ovän Lewis som ville slänga ut oss ur landet har mot alla odds faktiskt börjat hälsa på mig) under granskning av två bistra tulltjänstemän, varav en kvinna, som tydligt lättade upp när jag försökte bjuda dem på svenskt knäckebröd och Kavli mildost på tub. Sjukt roliga presenter. Jag försöker gömma svenska flaggor överallt, två syns tydligt i baren på Jack's, dock osäker på om någon i personalen upptäckt dem än.

Noterat är även en dialog på Skype mellan Carlos och Lindy idag. Carlos fick temporär tunghäfta och glömde hälften av alla svenska ord han lärt sig, men lyckades ändå få fram "Tjena brorsan" "käften", "läget" och ett ord för det kvinnliga könsorganet som censureras just för tillfället av det faktum att mormor kommer få denna text i utskriven form.

Minns ni filmen på bloggen från begravningen där en lokal musiker sjunger Enrique Eglesias med en sällan skådad inlevelse? Jag införskaffade i ett svagt ögonblick hans cd med lokala sånger, och intressant är att en av låtarna, Only on Bequia, är liveinspelad på förra årets bluesfestival med Robert Wells på piano. Låten finns på youtube, dock ej med Wells, men live på Coco's på gitarr och djembe. Älskar killen. Jag har mött honom tre gånger, och varje gång har han spelat Hero för mig med fel refrängackord på en sliten gitarr förmodligen för att jag ska bli imponerad över att han kan lira europeisk musik. (Det låter naturligtvis lika illa när tre vita killar från Sverige sitter och försöker spela reggae för lokalborna. Jag ska importera karibiska musiker till Göteborgskalaset och försöka få dem att lira Nationalteatern.)

Snart läggdags. Morgondagen bjuder på resa till Tobago Cays, hemresa i skrivande stund ej planerad. Bilder på sköldpaddor utlovas. Och ödlor och flodhästar, i mån av utbud.

Kvalitetstid

Skön dag på stranden. Som ni ser ovan är låren fortfarande vita, men delar av dem har fått färg. Det är fortfarande ingen bränna som jag tror skulle stå sig i den beryktade vadslagningen med Linn, i synnerhet inte när det nu börjar bli hyfsad värme i Valencia, men det är på god väg.

På kvällen hade vi trevlig middag hemma hos David Maxwell och hans Simone. Simone tog med mig till en liten stuga i skogen nere vid bergskanten för att lämna bananbröd till en fransk gumma, åttiotvå bast och konstnär. Hela huset var inrett i tjugotalsstil, med tubkikare och modellbåtar, kistor att förvara kläder i snarare än garderober, gamla franska böcker med sedan länge gulnade sidor (och en tysk, som handlade om Hundertwasser Haus), en och annan höna sprang även omkring. I området finns även enligt uppgift en apa som brukar besöka ibland, tyvärr har den dessutom den dåliga vanan att besöka barnfamiljer och göra saker med sin kropp av sexuell karaktär framför barnen, något som en frisk apa inte vanligtvis gör. Jag skrattade av artighet då jag trodde det var ett makabert skämt, men det var tydligen allvar. Hm. Gumman berättade även om sitt barnbarn som spelar trummor och bor i Montpellier, "zey play 'evy metal, it's 'orrible" med stolthet i rösten.

Anteckning 1: undertecknad har lyckats med konststycket att försöka skälla ut Jocke för att ha gjort slut på schampoo som i själva verket läckt ut i hela necessären, använt hans raklödder och i den lokala affären kläckt kommentaren "ni behöver köpa tandkräm, va?".

De snåla generna är åtminstone kvar. Tror vi att de kommer från mormor? Är inte säker på att det är särskilt genetiskt, tror mer på virus eller hjärnskada.

Ny mango på gång idag. Servetter finns.

Anteckning två: kampen för att lära lokalbor svenska fortsätter. Carlos, kock på Mosquito, får användbara fraser från två olika håll, de svenska kockarna och det svenska bandet. Vilket innebär att han till slut får rätt mycket att hålla reda på, men det går alltid utmärkt att gissa en fras och hoppas att den inte är för anstötlig. Följande dialog utspelade sig vid lunchtid igår mellan mig och Carlos, med en road allmänhet runt oss:

- Tjena brorsan!
- Bra!
- God pasta idag?
- Håll käften!

Hamnade i en intressant diskussion igår med några amerikaner om Sveriges kungahus och deltagande i krig genom historien. Engelskan blir bättre för var dag, men ibland ger man sig in i diskussioner det är väldigt svårt att trassla sig ur. Som till exempel när undertecknad försökte förklara historien bakom Gustav II Adolf, att Karl XII kanske dog av en knapp och att det finns en teori om hur han drog ut alla sina tänder för att undvika sexuellt överförbara sjukdomar, att Ludvig XIII i princip skapade perukmodet för att hans hårväxt inte längre var så stark och att Gustav V hade en homosexuell älskare som staten tystade via koncentrationsläger och att denne älskare i själva verket var Johnny Bode. I slutet blev det svettigt, och jag förbannade mig själv att varken far, Sofia eller herr Ohde, som hade gjort sig alldeles utmärkt i en diskussion av ovanstående karaktär, var där för att hjälpa oss reda ut saker och ting.

Operation mango

Världens mest underbara New Yorkare har åkt hem, Dwight and Nicole från Brooklyn, som vi lirat med under Bequia Rocks. På bilden ovan syns Nicole och David Maxwell, bluespianisten som också var med på ett hörn. Alla var uppe och lirade, Jocke spelade trummor, jag spelade en hel låt på den grove strängen på jazzbasen genom att stämma den på olika märkliga sätt så att dissonanserna fick vinglasen på Devils Table att hoppa ned från borden. Stundtals riktigt skumma freeform-jamsessions, vilket fick vår kära Carina på hotellet att fråga Dwight om det inte gick att köra lite mer lyssningsbara partylåtar istället?

Hade en riktigt skön stund på morgonen idag. Satt tidigt på morgonen nere vid stranden och åt mango med kniv och gaffel och ingen tallrik. Till slut var det mango över hela mig. Ni som har varit med när jag äter milkshake eller mjukglass har förmodligen bilden klar och tydlig.

Ska äta middag nere vid Lower Bay med Maxwell och hans kvinna idag. De åker på torsdag.

För övrigt gjorde havet uppror i förrgår och igår. Hela västsidan av ön fick rejält stora vågor, bryggan vid Jack's Bar är delvis förstörd och båtarna kunde inte lägga till vid hamnen i Port Elizabeth. Det var aldrig läge att bada, även om jag fick en rejäl dusch när jag var ute på bryggan och försökte få en snygg bild när vågorna slog över piren. Mobilen fungerar dock än.

Backgammon

Bilden ovan visar Yellow, bartender på Jack's bar, och vår Chris som nyss utkämpat ett synnerligen krävande och svettigt parti Backgammon. Yellow förlorade, och Christofer vann... 32 glas rum punch. (De slog tärning om antalet). Jag vill minnas att han orkade tre innan han började bli väldigt konstig och inte riktigt kunde prata rent. Vi konstaterade att det förmodligen beror på glädjechock för vinsten. För övrigt säger Noah, lillkillen, att jag suger på backgammon, vilket också är helt sant. Men däremot är jag en gud på domino. Det är inte tomt skryt om jag någon gång i livet hävdar att jag fullkomligt sopade banan med tre västindianer en blåsig kväll på Bequia. Tvivlare undanbedes vänligt men bestämt.

Spelade även fotboll med några lokala stjärnor på stranden vid Friendship bay idag. Nickade en del och har sand i hela nyllet. Vrickade i princip alla fötter. Men det var sjukt kul.

Fick just en rapport från grabbarna när de i detta nu sitter och lirar backgammon på Moskito Bar på hotellet. Christofer är inne i ett visst flyt och vann enligt uppgift sextiofyra chipspåsar. Det kommer inte vara fysiskt möjligt för honom att komma in genom dörren på det lilla hemmabygget till flygplan vi ska åka till Barbados med på vägen hem.

Vi ska lira med en duo från New York imorgon. Det var tänkt att vi skulle repa idag, men de har tydligen fastnat på vägen någonstans. Jamsessions är alltid underskattade...

Jaga svans

Det finns åtskilliga original på ön, både svenska och inhemska. Ibland är det svårt att gå oantastad på ön, trots att man inte är av det andra könet. I mitt fall kommer lokala grabbar fram till mig och sjunger soca och reggae i näsan på mig som jag ska lära mig och repa in. Och de flesta tycker det ger bäst effekt om man sjunger på mindre än två centimeters avstånd.

Vi är mitt i Bequia Rocks, som varar mer än en vecka. Och det är sjukt mycket gigs.

Vi umgås en del med en Lidingöfamilj som är här på semester. Och lillkillen är en av de absolut roligaste ungar jag träffat. Elva år och redan klockren stockholmsbrat. Pratar hela tiden, mest om guccibrillor, pappas Porsche, familjens jacuzzi och om det egentligen är farligt med knark. Men nyfiken och intresserad av allt, om det är dyrt. Kommer definitivt dominera Stureplan om några år.

Sitter nere vid vattnet och skriver, klockan är en timme till elva och det är becksvart ute. Några meter bredvid mig går Whitey bananas och försöker jaga sin egen svans samtidigt som hon försöker skälla ut alla rövare i skogen. Undrar om hundstackarn får lokala örter i frukosten?